Grovt mobbad

Hej! Tyvärr så har jag inte riktigt hunnit fylla tretton år, men jag blir tretton år om en månad. Jag har ett problem. När jag var liten så blev jag grovt mobbad. Jag har blivit mobbad inom alla kategorier av vad som anses som mobbning. Av både barn och vuxna. Det är svårt att beskriva mobbningen, för när jag läser om vad folk  kallar grov  mobbning så tycker inte jag att det är grovt. Att bli nedbrottad och att  folk står i grupp runt än och att få höra ord av elever och lärare var den mildaste grad av mobbning som jag har behövt stå ut med. Jag blev redan mobbad på detta viset på dagis. Jag berättade alltid vad som hade hänt för mina föräldrar och de trodde alltid på mig. Redan i sjuårsåldern så behövde jag prata med olika vuxna på skolan, men alla sa att det var mitt fel. Detta låter ganska brutalt, men det här var som sagt det mildaste jag tänkte skriva om. I skolan så hade jag två bästa kompisar varav en av  dem höll polisgrepp på mig, slog mig, spred rykten om mig och förföljde mig om jag inte ville göra vad hon sa. Hon sa till alla vuxna att det var mitt fel, så jag behövde alltid be henne om ursäkt. I trean så bröt min andra bästa kompis ihop. Hon var rädd för mobbaren. Jag gjorde allt för att skydda henne. Jag sa alltid till mobbaren att vi ville vara ifred. Detta gjorde mobbaren vansinnig. Hon tryckte upp mig mot en vägg och gav mig en spricka i bröstbenet. Jag behövde ta nio starka smärtstillande varje dag och gick runt i ständig smärta. Mina föräldrar var förtvivlade och de försökte hela tiden komma på lösningar för att få stopp på mobbningen. Ingen som jobbade på skolan trodde på mig, men när vi fick en ny rektor så trodde hon på mig direkt. Hon stängde av eleven från skolan. Detta var en svår tid för mig då jag bara var nio år. Samtidigt som allt det här hände så blev jag mobbad från resten av klassen. De omringade mig och turades om med att säga dumma saker och de slog mig. Allt blev dock bättre när vi kom till årskurs 4 och jag fick världens bästa lärare som jag har kvar än idag. Hela den här händelsen var mycket värre än vad jag skrev, men det kommer inte få plats. Allt det här har gjort att jag aldrig är glad, men jag spelar glad. Min lärare vet om allt det här och mina föräldrar också. Jag pratar med min lärare, så jag behöver inte hjälp med att veta vad jag ska göra. Jag var bara lite deppig och ville skriva till någon som förstår. Förlåt om jag inte förklarade så bra, men det är svårt att få ut min historia i ord. Skulle bli tacksam för svar!  

Anonym

BUP svarar:

Hej Anonym!

Vad fint att du skriver till oss för att berätta. Även om du inte har någon direkt fråga till oss vill jag gärna svara på ditt brev. Det du berättar tror jag angår väldigt många - både de som mobbas, de som mobbar och de som ser men inget gör. Det gläder mig att du nu verkar ha det bra med din nya fröken.

Jag har på min BUP-mottagning träffat många barn och ungdomar som råka ut för liknande det som du beskriver. Även om inte alla har blivit så hårt ansatta som du blivit, har de ofta haft besvär långt efter det att mobbningen upphört. Jag brukar tänka på det som att man utvecklar en sorts allergi och blir väldigt känslig.
Spåren och minne av mobbningen kan följa med länge efter det att den upphört. Den här allergin, om jag får kalla det så, tror jag man kan förstå som ett sätt att vara uppmärksam på faror. Något man lär sig för att inte råka illa ut igen. Det kan bli svårt att lita på andra och tro att de vill en väl. En orättvisa eller småtaskig kommentar som kanske inte är så illa menad, får större effekt än den skulle ha om man inte hade erfarenheten av att bli illa behandlad.

Mobbning innehåller så många sidor och det är därför jag tror att den får så stora negativa konsekvenser för den som utsätts. Att bli mobbad skapar en osäkerhet kring vem man är, vem man kan lita på, vem som har skulden till det som sker, vem som har ansvar att ingripa.
Den mobbade upplever oftast en stor ensamhet eftersom flera är ute efter en och andra kanske håller sig undan för att inte själva råka illa ut. Skolan är något man måste gå till (skolplikten) och kanske man även vill gå i skola. Men om man blir misshandlad, kan man undvika skolan? Nej, då har man ju blivit en skolkare. Så även om ens föräldrar ser att man far illa, tvingas de att se till man går till skolan, vilket av både dem och deras barn kan kännas som ett svek.
Mycket mobbing sker också i det fördolda eller på nätet vilket gör att det är svårt för andra att komma åt och se vad som händer.

I det du beskriver tycker jag att det verkar som du och dina föräldrar har gjort alla rätt. Du har haft deras stöd, du har pratat med lärarna på skolan och tillsammans med dina föräldrar har ni pratat med skolan, vilket hjälpt när den nya rektorn tillträdde. 

Jag hoppas att du får uppleva många positiva saker som kanske något kan uppväga det du varit utsatt för. Jag önskar även att du får tillbaks din glädje med tiden. Ibland kanske det kan hjälpa lite att spela glad även om man inte känner sig så. Om man visar sig glad är det större chans att man möts glatt av andra. Jag tror inte heller att någon orkar vara ledsen hela tiden. Det viktiga är nog att man vet att man spelar och att det trots allt finns en ledsenhet därinne.   

Man brukar säga att tiden läker alla sår. Det kanske stämmer även om sår brukar lämna ärr efter sig som en påminnelse om den skada man råkat ut för.

Tack för ditt brev och jag önskar dig det bästa.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta