Rädd bli inlagd på psyket igen

ÄR JAG BIPOLÄR?

Sedan åtta års ålder har jag mått väldigt dåligt och har upprepade gånger försökt ta mitt liv. Detta har ingen i min omgivning varit medveten om, för jag har med år av träning byggt upp en så ogenomtränglig mur runt mig själv att ingen kunde se igenom mitt leende. Dock för drygt ett år sedan, började allt inom mig bli en skvätt för mycket och vissa dåliga dagar smet igenom min mur och pappa var snabb på att fånga upp dem. Han började tjata om att jag borde gå och prata med någon, men han trodde att vad jag hållit inom mig var en överväldigande sorg efter min älskade kusin tog sitt liv, inte egna självmordstankar och ett inpräglat självskadebeteende. Vilket fall som helst, i höst kom jag i kontakt med BUP. Efter en kort tid in i kontakten kändes det som om jag gick sönder. Allt jag byggt upp runt om mig för att skyla mig från verkligheten gick i kras och jag blev så dålig och självmordsbenägen att jag blev tvångsinlagd på psyket med eskort av polis från BUP. Efter jag blev utsläppt svor jag att aldrig mer gå tillbaka till BUP och gjorde mitt bästa för att klara mig själv, och motförmodan blev jag bättre. Jag fick en energi som fyllde hela mig, jag ville prata i mängder, dansa på gatorna och sjunga högt och falskt mitt i natten och även mitt intresse för litteratur och film återuppväcktes. Detta pågick en dryg vecka, sedan hamnade jag där igen. Där på botten där ingenting fungerade längre och vad som verkligen skrämde mig var att jag kunde höra "dem" tydligt. "Dem" som viskat i mitt huvud i ett par år, periodvis. "Dem" skriker åt mig , tar fysiskform nattevis och omringar mig, turas om att ta på mig och skrattar tills de viker sig. Såklart har jag skrikit åt dem att försvinna, bett om att jag ska bli räddad. Men när min syster eller pappa kommit in i mitt rum har dem sagt att inget finns där, de kan inte höra något eller någon. Ingrn kan alltså hjälpa mig. Figurerna försvinner så småningom, och rösterna blir allt lägre och jag återgår till mitt tidigare dåliga mående. Jag kan även berätta att rösterna ökar i volym, men tar inte fysiskform, när jag mår bättre än bra. Dem skrattar inte åt mig, eller skriker men de kan ibland tjata om att jag måste klara mer, göra mer. Vilket jag också försöker leva upp till. I alla fall, dessa två olika perioder växlar jag mellan, men det finns även tid mittemellan de perioderna då jag känner mig varken nere eller uppe i det blå.

Jag har sedan en månad tillbaka drygt kontakt med BUP igen och utreds nu för bipolär sjukdom. Men jag har svårt att känna tillförlit och är rädd för att bli inlagd på psyket igen, så är därför väldigt försiktig med vad jag tar upp under vår kontakt. Så vad jag vill veta är om något jag beskrivit stämmer in på bipolär sjukdom? Bör jag ta upp det här med min kontaktperson? Hur ska jag göra? Jag är rädd att om jag berättar så kommer dem inte förstå, och då är det kanske bättre att jag håller allt inne och försöker vänta ut allt? 

Förvirrad

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt fina och gripande brev. Jag undrar, varför har du har du under så lång tid hållit hemligt att du mått dåligt? Jag vet att många barn gör så - oftast för att skydda någon närstående för sin smärta. Barn kan vara heroiska.

Vad bra att du äntligen började prata om dej själv och hur du mår och vad tråkigt att det kändes att du gick sönder.Att känna att man går sönder,att man tappar fotfästet och blir tvångsinlagd kan vara en mycket skrämmande upplevelse. Och det är lätt att förstå att du inte vill det ska hända igen.

Du undrar om det du beskriver kan vara tecken på bipolär sjukdom. Det kan jag inte svara på, för det behövs mycket mer ingående undersökning av dej för att avgöra den frågan. Men det är en viktig fråga för dej och behandlingen av dej, så jag tycker inte du ska undanhålla någon information om dej.

Men jag tycker också du har rätt i att vara försiktig så att du inte igen blir inlagd. Den frågan är viktig och den tycker jag du ska ta upp med din kontaktperson. Du beskriver väldigt fint hur du byggt en mur omkring dej som ett skydd. Jag tänker att du ska respektera ditt skydd och att du gör rätt i att känna efter och berätta lagom mycket efter hur väl din mur skyddar dej.

Lycka till!