Mår väldigt dåligt och allt blir bara värre

Mår väldigt dåligt och allt blir bara värre, vet inte vad jag vill bara inte ha det såhär.

Hej! Jag är en tjej som snart ska fylla 14 år. För cirka ett år sen fick jag reda på att jag hade diagnosen add. Jag har alltid haft det ganska svårt i skolan och framförallt dom 2 senaste åren. Nu äter jag medicin och får lite extra hjälp i skolan. Men jag har sån fruktansvärd ångest över skolan och framtiden och undrar ofta om jag kommer bli något alls. Jag ska berätta lite om min bakgrund.. Mina föräldrar skildes för länge sen,jag har inte ens något minne av det. Jag har alltid bott hos min mamma för det mesta och hos pappa har jag varit nån vecka i månaden och lite helger. När jag var runt elva fick jag reda på att min pappa hade problem med alkoholen och det var därför jag inte var hos honom så ofta då. Det var inga större problem för mig jag förstod inte riktigt vad det betydde. Efter cirka ett halv år drabbades jag mer av att min pappa drack. Han drack oftare när jag var där och jag hade fått lite mer uppfattning om alkoholism. Det var då jag började må dåligt. Det gick perioder jag hade hopp om att allt skulle bli bra med min pappa eftersom han var inne på många olika behandlingshem och även perioder när jag mådde som sämst. Min pappa dricker fortfarande och jag har inte så mycket kontakt med honom just nu. Jag har inte träffat honom på cirka ett år. Men jag mår fortfarande väldigt dåligt över det här och tycker det är fruktansvärt jobbigt. Min mamma och jag bråkar också otroligt mycket. Våra bråk blir nästan alltid riktigt extrema. Då vi båda skriker hysteriskt på varandra och jag får väldigt svårt att kontrollera mig och börjar slåss,sparkas ibland blir det för mycket och min mamma får ont och brister ut i gråt. Jag kan inte hantera det. Jag börjar gråta så att jag skakar. Då vet jag inte vart jag ska ta vägen och önskar bara att jag kunde försvinna och aldrig komma tillbaka. När vi bråkar hotar hon alltid med att hon ska ta mig till psyket och att jag ska bort här ifrån. Att hon ska berätta för alla i min närhet vad jag gör och säger att jag kommer förlora allt. Jag har några enstaka gånger skurit mig. Nu gör jag det också men inte riktigt på samma sätt att jag skär i mig själv. Det är mer att jag gör saker på mig själv som gör ont. Och jag mår bra av det. Det blir som en lättnad att allt det jobbiga bara försvinner och smärtan jag har på min arm är det jag tänker på. (Helt sjukt) Jag har försökt prata med min mamma om att vi inte kan ha det såhär längre,med våra bråk och att jag mår så dåligt över allt. Men då säger hon bara att hon tycker att jag överdriver och att man ofta bråkar när man kommer upp i tonåren. Det känns som att jag inte har en plast där jag känner mig trygg. Absolut jag har några familjemedlemmar som jag kommer till ibland där jag trivs. Men för mig är det viktigt att jag ska känna mig trygg hemma också. Det finns ju också dagar då jag och min mamma inte är osams och allt är helt okej. Men det jobbiga överväger och jag orkar bara inte mer. Eftersom jag bara bor hos henne på hel tid så får vi aldrig någon avkoppling från varandra och våra bråk ger väldigt stora problem i vardagen. Det påverkar mig mycket i skolan eftersom jag ofta kommer försent och ibland mår jag så dåligt så jag ofta väljer att inte gå på mina lektioner för jag har inte den energin kvar. Jag vet inte vad jag ska göra och vad som är bäst för mig? Jag orkar inte ha det såhär längre...

Nallen

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt innehållsrika och kloka brev. Det innehåller tre viktiga problemområden. Relationen till din pappa, relationen till din mamma och din skolsituation.

 Du efterlyser trygghet hemma. Det är något alla barn och ungdomar självklart ska känna.  Din otrygghet blir också extra stor både utifrån ovissheten med din pappa och hur han har det nu samt de bråk med din mamma du beskriver. Du känner dig också osäker och kanske kan man säga otrygg i hur din framtid kommer att bli. Att din mamma när hon är upprörd hotar med psyket eller att du ska bort är verkligen inte bra. När du senare vill prata om hur det blir för dig verkar hon inte riktigt förstå hur dåligt du far av detta utan bagatelliserar era bråk. Så jag tycker att du eller du och din mamma ska söka hjälp så att du får mer hjälp både i skolan, i relationen till din far och hemma med din mamma. Du måste till att börja med få någon att prata med om allt det du beskriver.

Det första jag tycker du ska göra är att prata med din mamma om detta. Kanske kan du visa detta brev?  Det kanske gör det lättare för henne att förstå hur dåligt du mår?

Om du inte kan få med dig din mamma i att söka hjälp kanske de andra familjemedlemmar du nämner kan hjälpa dig? Om inte, återstår att du själv tar ett initiativ och söker hjälp för egen del. Det ligger nära till hands att du tar kontakt med skolkuratorn eller någon annan skolpersonal och berättar hur du har det och att hen hjälper dig till vidare till bra hjälp. Det viktiga nu är att du fortsätter ta kontakt för att få mer stöd. Du kan också ta kontakt med socialförvaltningen där du bor och be dem hjälpa dig så att du och din mamma får det bättre. Även detta kan skolan hjälpa dig med. Om du fortfarande känner dig osäker på hur du ska göra kan du dels ringa eller chatta med Bris eller Tjejzonen. 

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta