Är varken en tjej eller kille

Jag är varken en tjej eller kille. Men alla tror att jag är en tjej. Jag har kommit fram till att mitt pronomen är hin. Varje gång jag får frågan "är du en kille eller tjej?" Får jag en klump i magen, det slutar alltid med att jag skriver tjej. 

Jag har mått dåligt i ungefär 4 år nu, men just nu mår jag som värst. Jag har listat ut att jag tror att redan för 4 år sedan så mådde jag dåligt p.g.a detta. Jag orkar liksom inte ta tag i allt, dels så tror jag att jag har koncentraionssvårigheter (jag tappar fokus på minsta lilla sak, under genomgångarna i skolan händer det ofta att jag helt plötsligt sitter och tänker på något helt annat, och varje gång jag håller i en penna så börjar jag rita och tappa fokus) och att bli felkönad hela tiden. Jag har berättat för några få av mina vänner om detta(endast de som själva är insatta i ämnet) men jag har aldrig sagt till någon om hur dåligt jag mår. Nu för tiden gråter jag i princip varje dag. 

Jag berättade för mina föräldrar om att jag inte känner mig som en kille eller tjej, men sa då att hon och hin funkar som pronomen. De tog detta som att det går bra att säga hon hela tiden och kalla mig för tjej, precis som vanligt. Jag skulle vilja säga till dom att jag bara vill ha hin, och att jag inte vill bli kallad för tjej. Men problemet är att jag är så otroligt rädd. Jag har aldrig pratat med någon om mina problem, det mest "viktiga" jag har sagt till någon i min familj är egentligen när jag frågar när maten är klar. 

Jag började gå till en kurator ( av andra skäl, inte om hur jag mår) men nu pratar jag mest om hur jag mår och sånt. Men inte äns för min kurator så berättar jag hur jag egentligen mår. 

Jag vill bara att alla ska veta, jag vill slippa ta de samtalen bara. Jag är dessutom missnöjd med min kropp och oroar mig att jag ser för mycket ut som en tjej eller kille(oftast tror folk att jag är tjej men även kille ibland). 

Jag gråter mig till sömns nästan varje natt nu. Jag vet att jag inte är en tjej. Jag är inte en tjej, jag är bara jag. 

Förlåt för rörig text, men mitt huvud är lika rörigt just nu. 

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Det är lätt att förstå att du mår dåligt, och har koncentrationssvårigheter, när du blir felkönad hela tiden  Det låter fruktansvärt besvärligt att liksom hela tiden bli ifrågasatt i sin identitet, fast ingen riktigt förstår dina problem.
Det är något du vill tala om samtidigt som det är så svårt. Du skriver att du aldrig pratat om dina problem med någon. Du går hos en kurator men har inte berättat hur du egentligen mår och du har tagit upp saken med dina föräldrar, men vågar inte riktigt fortsätta prata med dem - fast du tycker de tilltalar dig fel.

Jag har funderat  på hur du ska våga börja berätta, dels om din könsidentitet, dels hur dåligt du mår. Det verkar rimligt att tro att de hänger ihop. Det blir nog svårt att prata om hur du mår och få hjälp för det, utan att nämna ditt ständiga problem att bli felkönad och vad det innebär för dig och tvärtom.

Men du har faktiskt börjat. Dels vet vissa kamrater om  att du blir felkönad, men inte hur dåligt du faktiskt mår. Hos din kurator kan du berätta en del om hur du mår men inte om problemen kring din identitet. Du har tagit upp saken med dina föräldrar men vågar inte fortsätta.

Jag tycker att det är modigt att du sagt till dina föräldrar att du inte känner dig som kille eller tjej. Det är viktigt.
Kanske är det svårt för dig att ta upp saken igen och gå vidare därför att du egentligen är så ledsen och du är rädd att visa det för dina föräldrar? Det är så svårt för dig att verkligen visa hur ledsen och dåligt du mår. Kanske ska du börja där.
För hur ska du kunna prata om det andra utan att visa dina känslor?

Vad kan det vara som får dig att bli så rädd att börja prata om dessa saker med din kurator eller dina föräldrar? Rädsla att bli avvisad? Rädsla de inte ska förstå direkt? Rädsla att behöva förklara och bli ifrågasatt?
Det kan vara många saker, men jag tror att du måste börja anförtro dig till någon. Man kan inte behålla allt själv, utan behöver få förståelse och tröst när man som du har det svårt. Det gäller nu men också senare i ditt liv.

Så även om du är rädd hoppas jag att du ändå försiktigt kan börja gå emot din rädsla och börja berätta de viktiga sakerna för dina föräldrar eller din kurator. Om det är svårt att prata kan det ibland hjälpa att skriva ner en del i ett brev och visa det.

Jag rekommenderar två länkar som du kanske redan känner till.
Både på ungdomsmottagningar och Transformering kan du läsa lite mer om hur det kan vara när man varken känner sig bekväm som kille eller tjej.

Jag hoppas du så småningom vågar ta mer hjälp av andra.

Lycka till!



Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta