Är detta mobbning?

Jag orkar inte längre med mitt liv. Varje dag tänker jag mer eller mindre på hur onödigt det är att jag egentligen lever. I lågstadiet och högstadiet blev jag mobbad, nu har jag "bara" fått höra bl.a att om alla skulle vara lika cp som mig skulle man få fel i huvudet, och sådana saker. Jag har även en sjukdom som gör att jag ser lite annorlunda ut och har hela livet egentligen blivit kallad t.ex fisken av andra, varje dag och folk kan inte ens gå nära mig eller röra mig. Nu har det lite lugnat ner sig men finns fortfarande dem som skall säga något om det, det sårar mig massor. Är detta mobbning? För 1år och 3månader sedan dog min syster, jag tar det ännu väldigt hårt. Jag kan inte besöka gravgården för jag är så rädd för att börja gråta. Jag vill bara ligga i sängen och gråta. Jag kan inte sova längre på nätterna och jag får inga skoluppgifter gjorda. Allt känns så himla värdelöst. Jag kan inte heller lita på någon alls, det känns som att inga vänner finns! Jag har nu kontaktat vår kurator och ställt några frågor om då en anhörig dött och hon sade att om det känns besvärligt kan jag fara och prata med henne. Jag svarade att jag många gånger har funderat på det men jag har så svårt att sätta ord på tankar och känslor så det skulle knappast vara någon ide. Hon tyckte att jag skulle fundera på saken. Vad skall jag göra?! Visst vill jag ju prata om min syster men också om så mycket annat.. Och då jag inte kan förklara saker kan jag inte riktigt fara dit heller känns det som.

Melina

BUP svarar:

Hej.

Tack för ditt gripande brev som jag blev väldigt berörd av.

Först och främst vill jag beklaga att din syster är död, det är verkligen sorgligt. Sen vill jag också beklaga att du har blivit så illa behandlad i skolan. Ja, det är mobbning, det tror jag alla som läser ditt brev skulle håller med om och det gör ont att höra att du tvingats ha det så här under så lång tid.

Inte konstigt att du är olycklig och har svårt med både sömnen och skolarbete. Även om det har blivit lite bättre så låter det som du fortfarande utsätts för elaka kommentarer och det är inte okej alls. Har du fått någon hjälp av vuxna, i skolan eller hemma? Jag tror det är svårt att klara av att hantera allt detta ensam. Du behöver stöd av någon bra människa.

Du skriver att du inte kan besöka din systers grav eftersom du är rädd för att börja gråta. Hur kommer det sig att du är rädd för det? Är du orolig att någon skall se dig? Eller tror du att sorgen blir värre om du gråter? Jag tror snarare att det är tvärt om. Gråta är bra, om det är det du behöver. Hur är det med dina föräldrar? Kan de trösta dig om du är ledsen? Du skriver att du har svårt att lita på någon så jag gissar att du inte går till dem i första taget?

En sak som är bra, är att du tagit kontakt med skolkuratorn. Jag tycker hon låter fin och förstående och jag tycker absolut du skall ge henne en chans. Det är väldigt vanligt att känna oro för att man inte vet vad man skall säga första gångerna när man träffar någon för samtal. Men det brukar lösa sig, kuratorn kommer hjälpa dig genom att ställa frågor och följdfrågor. Du behöver inte heller prata om allt första gången utan du tar det i din takt.

Ett annat sätt skulle annars kunna vara att skriva ut det här brevet och ha med dig när du träffar henne. Du verkar ha väldigt lätt för att uttrycka dig i skrift, så brevet skulle kunna vara ett underlag för ditt samtal med kuratorn. 

Jag vill också rekommendera Tjejzonen där du kan prata anonymt om du vill det. Många gånger känns det lättare att börja så, innan man går vidare till ett "proffs".

Jag önskar och hoppas att du bestämmer dig för att prata med någon nu. Du har burit på så mycket smärta under så lång tid. 

Ta hand om dig och gå till kuratorn så snart du kan.