Ingen koll på vad som händer hemma

Hej!

Jag bor med mina föräldrar och min äldre bror, och trivs inte hemma. Jag ska försöka förklara, men blir ofta arg på mig själv för att jag tycker att jag överreagerar.

När jag är hemma umgås jag inte gärna med min familj. Detta eftersom vad vi än pratar om slutar det nästan alltid med bråk. Vi kan inte diskutera saker, inte ens småsaker, utan att det slutar med att min bror blir förbannad när vi inte "inser att han har rätt". För så är det, han kan aldrig erkänna att han har fel, utan tycks alltid ha rätt. Och det verkar vara det enda som spelar någon roll för honom - att han ska ha rätt. samt att han ska få sin vilja igenom, oavsett vad det kostar. Det verkar inte störa honom särskilt mycket att mina föräldrar blir arga eller ledsna. Han vill ha sin vilja igenom till varje pris. Vi har verkligen inget öppet klimat hemma, utan han verkar tro att han har facit på vad som är rätt och fel. Jag går mycket i kyrkan, vilket är en sak som han tycker är otroligt konstig. För honom är det inte logiskt att tro på något som "inte finns". Det har han varit ganska bra på att tala om för mig också, att de som tror på Gud är dum i huvudet. Jag minns en gång när vi diskuterade detta och minns att jag försökte förklara hur jag tänkte, men det slutade med att jag ljög och sa att jag gick i kyrkan för att träffa kompisar och inte för att jag trodde på Gud. Det var bara då han gav sig och kunde avsluta diskussionen, när han fick höra det han ville, I guess. Fine, han behöver absolut inte tro på något han inte tror på , men snälla låt mig föra det. Det är så han gör i alla diskussioner: ge dig inte förrän jag erkänner att han har rätt. Om jag säger att jag inte vill/orkar diskutera blir han arg och säger att jag inte kan stå upp för mina åsikter typ.

Ofta när han är arg känns det som att han tappar kontrollen. Han höjer rösten, blir väldigt intensiv, och am inte behärska sig. Han kan inte ens sänka rösten om någon pratar i telefonen eller liknande. Ofta när vi var mindre höll han fast mig, knuffade mig eller bara närmade sig mig på ett hotfullt sätt. Nu låter jag det aldrig gå så långt, utan ger upp diskussionen långt tidigare. När han var kanske 10 år var mina föräldrar med honom till BUP för att göra någon utredning, minns inte exakt, men de hittade ingenting som var "onormalt", förutom att han hade ett logiskt tänkande som en 16-åring (vilket ju är positivt på det sätt att han har väldigt lätt för matte). Det går att tänka att han bara har det svårt socialt eller liknande, men jag vet inte.. Det känns fel, och också utvecklas åt fel håll. Han har med åren blivit mer självgod och ibland nästintill manipulerande i vissa situationer. Svårt att förklara men jag vet verkligen inte vad jag har honom, det känns som att jag bara inte allt förstår mig på honom eller hur han tänker. Han förbrukar förtroenden och behandlar andra på ett sätt som han aldrig själv skulle tolerera att bli behandlad på. Oftast är det bara han och mina föräldrar som bråkar - jag håller mig mest undan, brukar gå ut och gå när de bråkar (vilket ibland är rätt ofta, det går i vågor, men i perioder händer det iallafall 1-2 gånger dagligen). Jag har inte riktigt koll på vad som händer hemma då, men jag vet att både pappa och min bror kan "ta tag" i en person om de blir arga. Detta ger mig otroligt dåligt samvete att jag skriver om min egen familj, alla familjer bråkar ju, och inte har varit illa hos oss. Men det är inte en otänkbar tanke. Vad ska jag göra?

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Du har en mycket svår situation hemma, och du ska absolut inte ha dåligt samvete för att du skriver om hur du har det. Javisst finns det konflikter i alla familjer, men det är inte OK när man var och varannan dag gör varandra arga eller ledsna, eller man måste hålla sig undan pga bråk.  
Det låter också som att det finns ett underliggande hot om våld, kanske också hos din pappa, vilket naturligtvis är helt oacceptabelt.  

Din beskrivning av hur det blir mellan dig och din bror, och mellan dina föräldrar och honom, är oroväckande. Ingen i din familj verkar ha det bra och ni behöver hjälp med er familjesituation. Beroende på var man bor kan det variera vart man ska vända sig.

Jag föreslår att du vänder dig till någon i kyrkan som du känner förtroende för. Svenska kyrkan har egen hjälp- och stödverksamhet, och om du brukar gå till en annan kyrka så har de förmodligen något liknande. Annars kan du också få hjälp att hitta andra instanser som har hjälpinsatser att erbjuda.

Du har en stor styrka i din tro och i din förmåga att uttrycka dig. Du ska inte behöva hålla dig undan eller smussla med vem du är eller hur du tror. Jag hoppas du kan få hjälp via din kyrka, men du kan också vända dig till skolkuratorn.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta