Det blev svårt när jag kom ut

Nyligen kom jag ut till mina föräldrar som transsexuell, jag är född tjej biologiskt men är en kille. Jag har varit helt säker på det i över ett år, har även känt mig deprimerad och ofta haft självmordstankar som har blivit värre sen jag kom ut. Mina föräldrar är inte religiösa men de förstår inte hur det kan vara så här, de känner som att de har förlorat mig och att jag har svikit dem. Vi hade ett "samtal" där alla i familjen satt och grät och jag fick 8 panikattacker på 2 dygn. Jag var beredd att ta livet av mig. 

Sen dess har jag haft starka känslor av att världen inte känns verklig och som om jag inte riktigt existerar. Sen dessa overklighetskänslor började har jag börjat tvivla på om jag verkligen är trans igen för nu känns varken kille eller tjej eller det nya eller gamla namnet rätt längre. Overklighetskänslorna är antingen konstanta eller kommer som attacker, det är olika från dag till dag. Jag är så förvirrad och rädd, både för mig själv och för min familj. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag går hos en kurator på umo men det känns inte riktigt som om han förstår alla mina tankar och känslor ordentligt och jag känner inte som om vi kommer någon vart. Ska även till vårdcentralen snart, tror det handlar om att få anti-depressiv medicin men är inte helt säker.

Förstår om ni inte kan svara så bra på det här men som sagt vet jag inte vad jag ska göra.

cY

BUP svarar:

Hej!

Vad svårt för dig att din familj blev så orolig när du kom ut. För mig låter det som att ni hamnade i en kris där alla kände sig förvirrade och överväldigade av känslor. Jag känner ju inte din familj men ibland kan första reaktionen vara helt annorlunda än det man tänker när man har fått lite tid på sig. Rädslan för att "förlora" dig och oron över att du på något sätt ska bli en annan person är något som flera föräldrar berättat om som "förstareaktion". Men du är ju fortfarande du, och den insikten brukar komma så småningom.

Du beskriver att du själv nu drabbats av att allt känns overkligt och att du inte längre är säker på någonting. Efter "samtalet" känns ingenting rätt längre. Men jag tänker att du behöver ge både dig själv och din familj tid.
De behöver tid att förstå sin egen  rädsla och oro för att så småningom kunna stödja dig. Du behöver tid att bearbeta både din familjs reaktion och hur du ska gå vidare med ditt liv.

Tänker att din kurator kanske också behöver tid att kunna förstå ordentligt. Men om du så småningom känner att ni inte kommer någon vart, så kan du be att få träffa någon annan. Ibland händer det ju att man helt enkelt inte passar för varandra och att det kanske är bättre att gå hos någon annan. Det brukar inte vara så ovanligt.

Det finns en sajt, transformering.se, där du kan få stöd av andra som gått igenom liknande process. De har både blogg och, beroende på var du bor, även möjlighet att träffas i grupp.

Du är inte ensam och det kan ta tid att känna att saker och ting kommer på plats. Så även om du just nu känner det som att allt gungar och du inte kommer någonstans så kan det kännas helt annorlunda när du (och din familj) gått igenom, diskuterat och tänkt. 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta