Mina syskon fryser ut mig

Hej, jag vet inte riktigt om mina problem är allvarliga nog för att skriva på BUP, men detta är något som tynger ner mig och det är verkligen jobbigt att gå igenom samma sak varje dag. Så jag har två syskon, en bror och en syster. Jag är 3 år yngre än min bror och 5 år yngre än min syster, och hur stor skillnad det än verkar vara så är det inte så mycket enligt mig. Vi är ju fortfarande syskon, vi borde vara lika nära och borde älska varandra lika mycket, men så är det inte. Min syster bor hos min pappa och jag och min bror bor hos min mamma. Min bror pratar aldrig med mig och han verkar tycka att jag är ganska jobbig och det kan jag ju förstå, men jag anser inte att jag är väldigt jobbig på det sättet. Jag ger honom utrymme och pratar bara med honom då och då. 

Vi bor hos min pappa 2 veckor varje månad och får träffa min syster samtidigt, men det är då som jag verkligen börjar fundera. Min syster är alltid väldigt trevlig och uppfattar mig inte som jobbig, men alltid när hos pappa så fryser min bror, min syster (och hennes pojkvän) ut mig. Min bror pratar ovanligt mycket där och verkar glad, men när han är med mig så är han inte det. De spelar alltid tillsammans och går alltid och köper godis tillsammans och det säger ju inget dumt till mig, men de glömmer bort mig. De räknar inte med mig som en av dem. Jag vet att det är stor åldersskillnad mellan mig och mina syskon, men är jag verkligen en sådan dålig person? Är jag verkligen så svår att vara med? Varför passar jag inte in? Jag vill bara vara en av dem, jag vill bara ha en plats.

När jag är hos min pappa så pratar aldrig med någon. Inte min syster(eller hennes pojkvän), inte min bror, inte min pappa och inte min bonusmamma. Jag märker själv hur min röst förändras när jag är nära dem, den blir tyst och jag gråter ofta när ingen ser, för det går inte en sekund i mitt liv där jag inte tänker på hur hatad jag känner mig. Det enda jag vill är att känna mig älskad av mina egna syskon. Min personlighet har förändrats helt, jag är tyst i skolan och hemma och jag har gått från att vara extrovert och glad till att mer bara hålla mig till mig själv. 

Jag har pratat med min syster om detta och hon sa till mig att de inte skulle göra om det, men det fortsätter. Jag är konstant själv medan mina syskon fryser ut mig och har roligt tillsammans. Nu när hon har sagt att hon ska tänka på det och allt så känns det bara ännu mer hopplöst när det fortsätter. Jag har också pratat med min mamma, men vad ska hon göra? Hon försöker hålla sig så långt borta ifrån min pappa som möjligt och min syster är aldrig hos min mamma så de kan inte prata med varandra så ofta. Dessutom skyller hon bara allt på åldersskillnaden och då känns det som att hon egentligen inte bryr sig (vilket hon inte gör. Hon jobbar bara och pratar nästan aldrig med mig), men hon vet inte hur det är. Man kan inte bara skylla på att jag är yngre. 

Så jag vet att denna text kan ha varit ganska förvirrande men jag vill bara veta, överdriver jag? Jag vill bara veta om jag överdriver och jag vill veta vad jag borde göra för just nu så är jag helt vilse. Jag försöker att strunta i dem, men det går inte. Ju mer jag försöker att inte gråta, desto mer gör jag det. Snälla hjälp mig, jag vet inte om jag orkar mer.

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Nej, ditt mejl är inte alls förvirrande, tvärtom, du skriver väldigt fint och klart hur du upplever din situation i familjen, relationen mellan dig och dina syskon och dina föräldrar på var sitt håll. Jag kan verkligen förstå hur smärtsamt det är för dig att inte känna dig älskad av dem som du älskar och vill vara nära. 

Men om du överdriver eller inte - det går inte att svara på. Dina känslor är dina känslor, de kan man inte diskutera eller ifrågasätta på något sätt. Det man kan fundera på är hur vi kan sortera i vad som händer och vad skulle man kunna tänka sig att göra för att du inte ska känna denna hopplöshet.

Jag tycker att det finns en del saker som är bra och värda att fortsätta med och sedan finns det saker som brister. Låt oss ta en titt på alla dessa.

Du kunde tala med din syster om hur du upplever din kontakt med henne och brodern och hon reagerade med förståelse och var självkritisk. Det betyder i alla fall att du inte alls är "hatad". Hon tog dig på allvar men sedan höll det inte i längden och du känner att du inte är med, att de inte tar dig med när de gör saker tillsammans.

Det betyder att ni nog måste fortsätta att tala om detta. Inte så att du framstår som"gnällig" utan att du nämner kanske vilka de situationer är när du känner dig så pass utanför. Vet du, vissa frågor i olika relationer löser man inte genom att  ta upp dem en gång. Man kan säga så att det alltid en "process" det vill säga man behöver återkomma till frågan och ta nya tag. 

Det är bra att du åtminstone kan berätta för din mamma, även om hon inte ser någon möjlighet att påverka dina syskon när ni är hos pappa. Men det är inte alls bra att du känner dig avfärdad av henne genom den enkla förklaringen att det handlar om åldersskillnaden.

Visst tycker jag själv att det är en ganska betydande åldersskillnad mellan dig och dina syskon. De båda är inne i en annan period av sitt liv, men det betyder inte att de får vara otrevliga mot dig. Och här ser jag ett problem till som du bara nämner i förbifarten: nämligen att din mamma nästan aldrig pratar med dig utan bara jobbar. Kan du ta upp detta med henne?  Hon kan inte påverka så mycket hur det är när ni är hos pappa, men hon kan definitivt prata med dig, vara med dig, göra olika saker och program tillsammans med dig.  
Jag tycker att det i första hand är just er relation  som du kan försöka prata med henne om.

Sedan finns det ytterligare en svår fråga: att din pappa och hans sambo inte heller talar med dig. Dina förväntningar på dina syskon kan bli ännu större om du inte får uppmärksamhet av de vuxna i familjen. Kan du ta upp det med din pappa och med hans sambo hur du upplever relationen - inte mellan dig och dina syskon - utan mellan dig och dem?  Syskonen är helt klart jätteviktiga. Men det är ändå de vuxnas ansvar att barnen mår bra. Och det är kanske lättare att tala om din relation med dina syskon hemma hos pappa om det är pappa som är involverad i problemet. Ni är ju hos honom.

Utifrån dina rader ser jag att du är klok, redig och finkänslig. Jag tror det är mycket som ni kan reda ut i familjen, men låt de vuxna bli delaktiga i problemlösningen. Och tro inte att allt detta löser sig på en gång. Saker och ting -  och inte minst relationer - förändras med tiden och genom nya och nya samtal.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta