Duktig, blyg och stressad

Hej!

Jag har skrivit hit en gång tidigare. Men nu skulle jag bara vilja fråga om några saker som bara blir värre och värre.

Jag har varit en väldigt blyg hela mitt liv, eller iallafall så länge jag kan minnas; som är från dagis till nu. Eftersom jag har varit blyg, har det gjort att jag är väldigt försiktig av mig; jag lämnar alltid in läxor i tid, jag är alltid snäll mot alla oavsett vem det är, jag skulle aldrig använda våld, jag tänker oftast bara på andra och nästan aldrig på mig själv osv. Alla lärare gillar mig och jag presterar oftast väldigt bra ifrån mig, med det kan också vara att jag går i samma skola som min pappa jobbar i. Han har jobbat där länge och är väldigt omtyckt av alla lärare. Men om jag skulle råka göra något fel blir den lärare som jag har sur, och problemet är att jag får mycket ångest och blir deprimerad av att lärare (och vänner för den delen också) säger till mig, eftersom min pappa jobbar där och dom kan lätt säga det till min pappa osv, men också för att jag inte är van att bli tillsagd. Det är så ovanligt att det händer, men jag får stor ångest när det väl händer. Det kan hålla sig i flera veckor. Jag gråter på nätterna och mår inte bra. 

Det är inte bara när lärare säger till mig utan också om jag råkar såra någon eller göra någon illa. Som sagt är inte jag van vid sånna saker eftersom jag hela mitt liv har varit försiktig och blyg. Sen har jag också varit lite deprimerad sen innan. Jag kan också få ångest av ingenting och det är så jobbigt.

En annan sak är att jag är väääääldigt stressad. Ingen tror på mig eftersom jag är "den duktiga lärarens dotter som förväntas vara så duktig och gör aldrig fel och har inte jobbigt med att plugga eftersom hon börjar plugga en månad innan provet och kan precis allt" och därför kan inte jag säga att jag är stressad över skolan och andra saker eftersom vi har haft väldigt mycket. Ingen kommer att tro på mig. Jag har blivit deprimerad igen eftersom det är många som lägger kommentarer om många saker på mig. Eftersom jag aldrig vågar säga till så tror dom att det är okej, så dom fortsätter.

Det är mycket jobbigt i mitt liv nu med speciellt familj som bråkar ofta så det sånna här saker tar extra hårt på mig.

Förlåt att det blev långt och tråkigt att läsa men jag har inte någon som jag litar till upp till 100% som jag kan prata med. Alla mina känslor samlas inom mig för alla i skolan tror att jag är jätte glad hela tiden eftersom jag sätter på ett fake leende och låtsats att allt är bra även om det ända jag vill göra i stunden är att dö eller glömma bort allt. Snart kommer de här känslorna svämma över.

Tack för att ni tog er tid att läsa det här!

L

BUP svarar:

Hej!

Det är verkligen en hel del bekymmer du brottas med och din situation är onekligen komplicerad till en del på grund av att din pappa jobbar på din skola. Du vet säkert att vi inte har möjlighet att identifiera brevskrivarna och därför har jag inte heller möjlighet att söka på ditt tidigare mejl eller vad vi har svarat då. I alla fall tror jag att man redan förra gången tagit det upp med dig vad det kan innebära att du och din pappa delar "arbetsplats".  Sedan vet jag inte vilka råd du tidigare fick av oss och om du har vänt dig till dem som vi förmodligen föreslagit. Du skriver att allt har blivit sämre sedan dess men du nämner inte att du inte fick hjälp hos dem som vi har rekommenderat eller om du avstod ifrån att söka hjälp. Hur det än har varit vill jag  nu direkt komma till det som jag anser är viktigast.

Du beskriver dig själv som en blyg och försiktig person som alltid vill prestera maximalt och göra så som förväntas av "en duktig lärares duktiga dotter". Du är livrädd för att göra fel, att inte leva upp till dessa förväntningar, att eventuellt få kritik och även för att såra någon och är superstressad av allt detta. 

Jag vet inte hur mycket av alla dessa förväntningar som kommer från din omgivning och hur mycket du lägger på dig själv. Utifrån din upplevelse av stress är denna skillnad ändå viktigt. Om du utgår ifrån att "läraren blir sur" om du gör fel då undrar jag om du verkligen tror att det är möjligt att aldrig göra fel, aldrig begå misstag, aldrig råka såra någon? Att eftersträva att vara perfekt och hela tiden prestera på topp är ett omänskligt krav som ingen levande varelse någonsin kan leva upp till. Det är inte underligt att du får ångest och mår dåligt om du har sådana ambitioner. Jag tycker att det i sig är ett problem som du behöver tala med någon om, helt oavsett din pappa. Jag är nämligen orolig för att du tar dessa orealistiska förväntningar med dig även när så småningom börjar på gymnasiet.

Det är inte bra att samla på sig alla känslor och inte dela med sig av det som är svårt. Falska leenden täcker inte över äkta ledsenhet och oro i det lång loppet. Du säger att ingen skulle tro på dig om du berättade om vad du har svårt med, hur mycket stressad du känner dig och du har inte riktigt förtroende för någon i din omgivning. Du nämner också i en rad att det är en del bråk i familjen som utgör extra stress för dig. Det är helt begripligt, det underlättar inte om det är turbulent i hemmet.

Men under alla omständigheter anser jag att du ska ta tag i din stress och dina extremt höga förväntningar på dig själv. Jag tycker att du ska vända dig till ungdomsmottagningen i din hemkommun och börjar tala om allt du har skrivit här. Du kan också börja chatta på tjejzonen.se och börja sortera i alla de frågor du brottas med. Bilden kommer att klarna och du kommer att kunna hitta nya sätt att hantera dina problem.




Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta