Alla lyssnar men ingen gör något

Jag fyller 18 år i sommar, men egentligen vill jag inte leva en ända dag till. Jag är trött på smärtan som dagligen sliter sönder mig, trött på att somna och vakna med tårar. Trött på allt som har med livet att göra, alla säger att det blir bättre. Men trots det så faller jag längre och längre ner, mitt mående blir sämre och mitt självskadande blir värre. Jag har fått växa upp med mobbning utav alla olika slag, både fysiskt & psykiskt. Sexuella övergrepp och misshandel, då alla såg men ingen gjorde något. Min pappa har alltid druckit för mycket alkohol, mamma har gått in i väggen och varit sjukskriven flera gånger. Medan pappa legat full i soffan och mamma har gråtit, har vi barn fått laga maten och städa. Vi fick hålla tillbaka våra känslor för att kunna trösta dom. Mina föräldrar var så upptagna i sitt eget så dom märkte inte att jag kom hem från skolan med trasiga kläder, blåmärken och tårar som rinner. Mina systrar blev äldre och flyttade en efter en, där satt jag ensam kvar hemma hos mina föräldrar som dagligen tryckte ner mig. Dom hånade, kränkte och skrattade åt mig. År 2015 blev allt värre, pappa drack allt mer. Jag både såg och hörde att han flertal gånger onanerat, hittade en sexleksak också. När jag frågade vad det var, så spelade han oskyldig. Mammas mående blev värre, och det gick ut över mig. Socialen kopplades in och det blev akut placerad till ett fosterhem efter att blivit slagen hemma. Det blev flera polisförhör, men då jag inte hade vittne eller kort på skadan så kunde dom inte gå vidare med det. Efter 5 dagar hos fosterfamiljen, alltså den 29 juni 2015 ( min födelsedag) försökte jag återigen ta mitt egna liv. Ambulanser kom och jag fick åka in till sjukhuset och sen inlagd med LPT på BUP. Efteråt vågade inte fosterfamiljen ta tillbaka mig, och allt rann ur sanden. Jag bor nu hemma, har ett självskadande som blir allt värre. Och mina tankar om att ta mitt liv, är snart en historia. Jag äter inte, efter att mamma kallade mig " Du är mycket bredare och väger mer än mig, du borde röra på dig. Eller vill du dö i fetma " - trots att jag i somras hade slutat äta helt och radade 20 kg, och sond var tänkt att sättas in. Jag har pratat med både bup, läkare, soc om att jag inte orkar bo här. Men alla lyssnar, men ingen gör något. Jag blir så ledsen, jag kanske inte är värd mer. Jag ger upp snart.

Trasdockan

BUP svarar:

Hej!

Jag blir tagen av din berättelse, alla de svåra saker du gått igenom och som finns med och gör det svårt även idag. Din hemsituation är bedrövlig och allt jag vill när jag läser är att det ska finnas en enkel lösning att erbjuda. Men det är att förminska det svåra i din situation. För hade det varit enkelt så hade dina bekymmer vart lösta för länge sen. 

Jag tänker att det både är saker nu som behöver förbättras, men att det även finns mycket sorg i dina tankar om att någon borde ingripit tidigare. Det är sorgligt och kommer att bearbetas över tid tillsammans med många av de andra svåra sakerna du varit med om.
Samtidigt behöver fokus ligga på här och nu, här där vi har möjlighet att göra något. Du är i en hemsituation som du vill bort ifrån, som du inte mår bra i. Socialtjänsten har tidigare tänkt att det är en miljö du far illa i när de jourhemsplacerade dig i somras. Det låter inte som att det skett några förbättringar hemma sedan dess, utan du fortsätter att fara illa.
Ibland försvåras socialtjänstens arbete av att man mår så psykiskt dåligt. Det kan låta konstigt eller självklart och är ingen ursäkt, utan mer en anledning till varför det är så viktigt att BUP och socialtjänsten samarbetar när det är så här svårt.
Med stöd från BUP i beskrivningar av hur barn och ungdomar mår kan socialtjänsten bedöma hemsituationen och föreslå åtgärder.
Parallellt med behandling för ditt självskadande (BUP) behöver hemsituationen följas och tänkas kring (socialtjänsten). 

Det är, som du ju erfarit, ingen enkel eller snabb process. Ibland kan det kännas bra att lyfta blicken och tänka att det kan bli annorlunda när man blivit vuxen. Ibland kan det tvärtom bara kännas ångestfyllt.
Ofta är det bästa att ta en stund i taget. Det kan låta klyschigt, men är ack så viktigt. Att hela tiden ta små steg kan vara sättet att överleva när man är mitt uppe i något så svårt som du är. Hur kan du - utan att ta till självdestruktiva handlingar - stå ut med alla känslor just i detta nu? Att ha en lista nerskriven med saker att ta till, tar en igenom svåra stunder. Försök att tänka att varje svår stund du tar dig igenom leder dig närmare en förbättring. 

Att ha en uppväxt som innehållit så många svåra saker som din gör saker med en. Det är orättvist och det är lätt att hamna i att anklaga både personer runt omkring sig och sig själv, men handlar inte om ditt värde som person.
Det är jobbigt och kräver mycket tuffhet och mod att stå emot tankarna som säger att du inte är värd mer. Ens värde som människa är oförändrat genom alla de saker man går igenom i livet.

Att du inte får det stöd du behöver handlar inte om ditt värde som människa. Det handlar om svåra omständigheter och att det inte alltid finns något enkelt sätt att hjälpa till på. Det är en utmanade process som kan vara tidskrävande och det största målet är att inte ge upp. Att fortsätta berätta, att fortsätta be om hjälp - för vi som arbetar med att hjälpa till ger inte upp. 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta