Nya behandlaren tog bort tiderna

Hej. Jag har under lång tid nu mått väldigt dåligt. Det började november 2014. Jag och en gammal kompis hade håltimme och vi tog bussen in till ett ställe för att äta. På bussen kände jag hur jag började svettas jätte mycket. Jag började må illa. Det blev jobbigare och jobbigare. När vi klev av bussen fick jag kväljningar. Jag letade upp en toalett för att spy. Men jag spydde aldrig. Efter det tappade jag kontrollen över mitt liv. Jag har ända sen jag va jätte liten varit rädd för att kräkas. Men i alla fall efter det som hände på bussen kunde jag i klassrummet börja må illa och tro att jag ska spy. Så jag slutade gå i skolan. I början så gick det bra att gå i affärer och jag va aldrig rädd hemma. Men sedan började jag noja över att börja spy i affärer också. Jag började isolera mig hemma. Jag kunde inte träffa en god vän. Det gjorde så ont! Och jag skämdes över det. Så jag visste inte vad jag skulle säga. På nyårsafton fick jag världens panikattack då jag trodde jag skulle spy. Mamma, pappa och jag gick ut i skogen. Och jag skrek och grät så hela området hörde. Efter det kunde jag inte slappna av hemma heller. Jag fick minst 5 attacker om dan. Jag kunde inte sova. För jag tänkte hela tiden på kräkas, kräkas, kräkas. Mamma kunde följa med ut på promenad mitt i natten för o lugna min ångest. I februari 2015 sökte mamma bup hjälp till mig. Jag fick kontakt med mellanvården. De tränade mig på att åka komenalt och prata om kräks. För jag fick panik så fort någon pratade om kräks. De var till stor hjälp. Jag gillade de väldigt mycket och jag kände mig trygg när jag hade de vid min sida. Jag lyckades till slut gå i affärer och träffa min goda vän. Vi gick till och med i köpcentrum. Så jag var lycklig och kunde leva på det hela sommarn. Men i slutet på sommarn började en ny noja, hypokondri. Jag fick spänningar i huvudet ofta. Det var som ett tryck. Jag var rädd att jag hade hjärntumör eller något. Men i början var det ändå helt okej. Mellanvården fortsatte hjälpa mig. Och i höstas började vi träna på att va i klassen. Det gick bra och jag blev stolt varje gång jag klarade det. Det som var det värsta var att de slutade båda två. Och jag fick en ny behandlare. Men det bekymrade mig inte så mycket. Jag gick till mottagningen en gång i veckan. Problemet är att jag litar inte på någon i skolan. Alltså inga lärare. Och jag vågar inte gå själv in i klassrummet. Jag har prövat gå med vissa lärare. Men jag känner mig inte trygg med de. Så skolan är åt helvete. Och den nya bupkontakten var inte bra. Jag vet faktiskt inte varför. Vi berättade det och så tog den nya behandlaren bort alla tider. Vi har bett om en adhd/add utredning så det är det vi håller på med nu... Men grejen är att jag får ingen hjälp på bup. Jag mår så jävla dåligt. Men min hypokondri som sagt. Just nu t.ex nojar jag över att men tunga ska åka bak i skvaljet o täppa till luftröret. För jag hade läst att det kan hända om man blir medvetslös. Jag kan inte se blod eller tänka på döden utan att få ångest. Om jag ser något tv program som handlar om sjukdomar börjar jag noja över art jag själv har de sjukdomarna. Och jag har fortfarande spy fobin kvar. Eftersom att när jag går in i klassrummet så tror jag att jag ska kräkas. För jag börjar må illa. Just nu så sitter jag isolerad i ett rum varje dag i skolan. Det är en kvinna som hjälper mig i skolan. Men hon och jag går inte ihop. Jag känner mig inte trygg med henne. Jag är på gränsen till en depression. Jag hatar mig själv. Bråkar med mamma varje dag. Och hon är sönder stressad. Kan inte prata med henne. Men jag förstår henne. Hjälp mig

Blabla

BUP svarar:

Hej!

Det låter som om du förut fått bra hjälp och kunnat arbeta med din oro och så småningom klarat att gå emot och ta kontroll över din kräkrädsla. Det är starkt gjort och visar att du klarar att ta kontrollen över din ångest om du får hjälp.

Nu behöver jag berätta hur jag uppfattar det som hänt.

Du håller på med en ADHD/ADD- utredning men vill ha fortsatt hjälp för att hantera din ångest, som nu blivit värre. Du hade förut någon på Öppenvårdsmottagningen som du gick till en gång i veckan men har fått byta behandlare.
Jag förstår det som att du ville byta behandlare för att du inte riktigt kände förtroende, medan hen uppfattade det som att du inte ville ha en behandlingskontakt över huvud taget, stämmer det?

Mitt råd är att prata med mamma även om hon är sönderstressad och be henne om hjälp. Vad jag förstår så har ni en bra kontakt även om ni bråkar mycket.
Ni skulle kunna höra med den/de från BUP som  har hand om utredningen hur de har tänkt framåt och vara tydliga med att du behöver mer hjälp än utredning.

Det är möjligt att man från BUP:s sida tänker att man vill ta "ett steg i taget" och först utreda och få en helhetsbild för att - beroende på vad ni kommer fram till - kunna sätta in bästa möjliga hjälp. Men, det är ju något som de behöver prata med dig om i så fall.

Funderar också på den skola du går i. När utredningen är klar kanske ni också behöver prata om vad det är som gör att du inte litar på någon lärare i skolan. Vad skulle du behöva för att kunna vara i klassrummet, har skolan de resurser som krävs för att hjälpa dig att att klara undervisningen?

Har du någon möjlighet att använda dig av något av det du lärde dig i höstas om att hantera ångest? För att klara dig tills du förhoppningsvis kan få utökad hjälp.

Fobi och ångest behandling handlar ju mycket om att stå emot när ångesten ökar och våga tro att den så småningom kommer att minska till att bli uthärdlig igen.

Så håll ut och låt inte ångesten hindra dig från att leva. Du har klarat att ta dig ur det här förut och med lite hjälp kan du göra det igen! Ge inte upp!
Du kan visa det här brevet för mamma om du vill.






Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta