Jag hatar min kropp

Hej! Jag har ett problem. Egentligen är jag inte helt säker på om jag vill bli av med det vilket låter sjukt, det vet jag om. Såhär ligger det till. Sommaren/hösten 2014 gick jag ner exakt XX kilo under en väldigt kort period. Jag vet själv om att detta inte (!) var en ätstörning, det berodde på att jag helt enkelt tappade aptiten under en period och kände ingen lust alls att äta. Att äta var ingenting jag vägrade att göra, för jag älskar ju mat, det var mera så att jag avstod när jag fick frågan och åt mindre portioner. Själva problemet är att jag mådde så bra, jag älskade att ställa mig på vågen och inte känna mig överviktig (jag gick från 63kg till XX kg, jag är ca 169 cm lång). Jag kände mig trygg i min nya kropp och att rensa min garderob från för stora kläder var det bästa. Jag såg det lite som att jag belönade mig och min kropp genom att äta mindre osv. ( det låter verkligen som en ätstörning jag håller med). Men, jag vet inom mig att det inte var det. Jag svälte mig absolut inte, jag stresstränade inte, vägrade ALDRIG att äta och jag sprang inte o vägde mig hela tiden. Jag åt bara mycket mindre portioner inklusive slutade att småäta. 

Tiden gick och sakta men säkert började jag äta lite mer normalt (inte lika mycket som innan, utan mer så man ska äta). Jag började gå upp i vikt. Jag såg det på vågen och jag ville få det att sluta. Jag kom in i en "fitnessperiod" som inte varade så länge. Jag åt bra och tränade men tröttnade efter ett tag då jag inte fick resultat. Min kropp var inte lika smal längre och jag började nu bli väldigt besviken och ledsen på mig själv. Varför kunde jag inte klara av att göra det? Jag önskade att jag skulle tappa aptiten. Jag önskade att det skulle kännas som innan och att jag skulle sluta tänka på mat. Det gick inte. Hade jag inte varit så otroligt äcklig utav att spy så kanske det redan hade skett, men det kommer det inte för det är absolut inte friskt och jag skulle aldrig klara av det. Jag ville bara ha en snabb jävla lösning till att få det som innan. 

Problemet jag har nu är att jag konstant säger till mig själv "ät inte", " hoppa över frukosten, ät lite lunch", "köp inget i caféet du vet att det inte är bra". Sen när jag kommer hem från skolan är jag oftast sjukt hungrig och det enda jag tänker på är mat. Ibland klarar jag av att äta typ en macka och en frukt. Men ibland äter jag sånt jag vet att jag inte ska. Choklad, chips, glass osv (absolut inga stora mänger stressäter inte), mer att jag tänker "vafan håller jag på med, detta är ju sjukt" oså bara äter jag.

Sedan när jag ätit klart kollar jag mig i spegeln och känner mig inte nöjd med det jag ser. Jag mår dåligt, blir mer besviken på mig själv. Det jag vill är att må bra, det är allt, Jag hatar min kropp så mycket och jag vet inte vad jag ska göra. Jag sa till min mamma att jag får ångest ibland efter jag käkat och då var hon jättesträng med att jag skulle ha hjälp och att det inte är friskt osv osv. Det enda jag vill är att inte göra det till en sån stor grej, behöver bara lite rådgivning och jag hoppas att detta är ett ställe för det...

Tack!

Chloe

BUP svarar:

Hej Chloe

Så jobbigt du har, jag ska försöka ge dig lite rådgivning.

Först vill jag säga att jag tycker att när du hatar din kropp så har du ett problem som är nog så besvärligt. Kroppen är en stor del av en själv, och det är väldigt viktigt att trivas med sin kropp. Och du ska kunna trivas – också om du äter choklad.

Alla i din ålder vet ungefär vad som är nyttigt och lagom. Att försöka följa det för det mesta är gott nog. Att småäta nån gång, äta mer chips än man egentligen tänkt sig eller inte hinna äta lunch en dag är inget man behöver bry sig särskilt mycket om eller få ångest över. Om vad man äter blir så viktigt att det ger ångest när det blir ”fel” så blir det ett problem. Och om man hatar sin kropp så har man också ett problem.

Oavsett vad man kallar svårigheterna för, ätstörning eller inte, så är det själva måendet och förhållandet till sin kropp som är det viktiga. När kropp och mat blir så laddade begrepp som du beskriver så har man svårigheter som man behöver få hjälp med. Du beskriver starka negativa känslor och verkar må rejält dåligt. Du har alldeles rätt i att något inte är som det skulle vara och din mamma har rätt i att du behöver hjälp.

Det var jättebra att du pratade med din mamma, hon behöver förstå hur jobbigt detta är för dig. Hon kan hjälpa dig att kontakta BUP-mottagningen där ni bor, för vid mat- kroppsproblem är det viktigt att man får hjälp på ett tidigt stadium, det blir svårare om man väntar.

Ditt brev ger intryck av att du är en klarsynt tjej som kan använda dig av flera perspektiv samtidigt. Du kan läsa artiklarna som jag bifogar och gå in på Ätstörningszonen där man bl.a. tar upp just ätstörningar.

Dra dig inte för att söka hjälp, lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta