Bor tyvärr fortfarande hemma

Jag bor tyvärr fortfarande hemma trots jag är 20 år vilket är så sjukt jobbigt då jag inte tål mina föräldrar alls (har önskat livet ur dem många gånger) ,samtidigt kanske det beror på att jag har svårt att hantera min diagnos då jag har Adhd.men samtidigt är jag glad att jag fick den då jag var riktigt okontrollerbar som barn. Blev lätt arg samt sårad ,försökte ta mitt liv och skar mig och missbrukade droger. Nu så har jag blivit bättre med väldigt mycket terapi (går fortfarande)men nu så känns det som om jag kommer gå tillbaka till den jag var förut som svälte mig, var våldsam ,rökte och skar mig då det var lättare än att behöva låsas att allt är bra och att man mår bra. Jag har också funderar på om jag ska dricka massa alkohol för att döva smärtan (vilket jag älskar)men varje gång jag dricker så slutar jag aldrig utan jag får konstigt nog kramp i kroppen och då reagerar alla mina vänner på att det är något fel med mig.vilket jag inte vill att de ska fatta då jag vill har en snygg fasad utåt. 

jag vet att min morsa är jätte orolig över mig och om jag säger att jag mår skit så kommer hon bara bli mer orolig.vilket jag inte pallar för då kommer hon bara att vakta mig men jag vill ju va ifred och slippa ha dem nära mig.Skulle jag säga att jag inte trivs i familjen att jag känner mig kränkt mm ,så blir hon bara upprörd att jag känner så....och skulle jag säga att jag vill skära mig då skulle hon ärligt aldrig kunna sova igen för hon skulle vara så rädd att jag skulle dö!

men det är ju mitt liv och jag skäms inte så mycket att jag har ärr på kroppen då jag har blivit mer och mer beroende  av att inte vilja sluta då det är så sjukt gött att skada sig,för då mår jag bättre :( är däremot rädd att folk ska se vad jag egentligen döljer och fattar hur illa det är...

så jag känner mig så sjukt hjälplös att jag vill verken skära mig,ta livet av mig eller ta droger eller röka men jag känner det finns inget annat val så länge jag bor här hemma så kommer jag aldrig bli glad. Och då kan jag lika gärna dö liksom vad ska jag vänta på att det kanske blir bättra senare jag orkar inte vänta på det,jag har ju försökt förr så varför inte bara göra det så slipper jag känna såhär av 20 års totalt misslyckande... 

Kille

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Du är 20 år och vill vara lite ifred för dina föräldrar, inte ha dem så nära inpå.
Det är naturligt. De flesta vill flytta hemifrån och ha något eget, men det kan vara svårt av alla möjliga skäl. Många gånger behövs jobb och inkomst eller att man kan bo i studentlägenhet för fortsatta studier. Du skriver inget om din situation, om du fortfarande går i skolan? Men säkert kommer också du flytta hemifrån när möjligheten ges.

Men du verkar ha svårt att prata med dina föräldrar om detta. Låter som om de kan ta illa upp och du inte riktigt vet hur du ska göra.
Jag tycker absolut att du ska prata med dem och kanske blir det lättare för dem att acceptera det om du mer tar upp det som en naturlig och vanlig önskan till självständighet.
Du är ju 20 år och vuxen och även om du har haft en besvärlig uppväxt på många sätt och dina föräldrar varit (och är?) oroliga för dig, så låter det som du ändå vill stå på egna ben och klara dig själv. Om du skulle kunna få igång ett allvarligt samtal om detta kanske ni tillsammans kan hitta någon lösning på boendet. Eftersom du har en samtalskontakt antar jag att du kan prata om detta där (hur du bäst ska kunna prata med dina föräldrar).

Men det är ju möjligt att du måste vänta ett tag och försöka göra det bästa av situationen. Jag tänker att det kan ha sina svårigheter att ”bli vuxen” samtidigt som du bor kvar hemma. Det är kanske så att föräldrarna inte behandlar dig som vuxen utan mer som det barn du var. Kanske försöker de överbeskydda dig för att de är oroliga?

Det kan också vara så att du blir mer ”barnslig” tillsammans med dem och att du återfaller till gamla reaktionsmönster och inte alltid blir så vuxen som du skulle önska?

Att bli vuxen i förhållande till sina föräldrar är en process som tar tid. Den tar många gånger längre tid än att flytta!
Vad jag menar är att om du kan få hjälp att bli mer vuxen hemma gentemot dina föräldrar, så skulle du kanske inte bli så provocerad och arg på dem? Detta är också något du skulle kunna få hjälp med i din samtalskontakt.

Jag förstår att detta är ett jättestort problem för dig eftersom du känner dig så hjälplös och får så mycket ångest att du måste självskada dig. Frustration leder ofta till aggressivitet och ångest. 

Du går fortfarande i terapi och jag undrar hur mycket av detta du kan prata om. Har du en gles kontakt eller går du varje vecka?
Om du går sällan kanske du kan önska att gå oftare, för du verkar ha mycket att prata om och du har ju fått bra hjälp tidigare.

Kanske kan din kontakt också hjälpa dig med att undersöka om det finns möjligheter att flytta hemifrån? Om du vill ha mer hjälp än du kan få med din nuvarande kontakt, så kan du prova med ungdomsmottagningen där du bor för att få mer hjälp. 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta