Har inte berättat - blir mina kompisar arga?

hej! Förra året fick jag anorexi men det gick bort över julen och jag glömde nästan bort det. Nu har jag börjat tänka på kalorier och träning igen. jag vill inte berätta för mina föreldrar. mina kompisar i skolan märker att jag går ner i vikt och att jag nästan inte äter något av lunchen. Förra året när jag fick veta om min sjukdom berättade jag inte för mina kompisar jag vet inta varför men jag sa att jag var borte från skolan för att jag hade en infektion i magen. Jag vill berätta om vad som hade hänt men det fanns inget tillfälle. Nu behöver jag deras stöd men jag vet inte om dom kommer bli arga för att jag inte berättade tidigare. Vad ska jag göra?

Ledsen

BUP svarar:

Hej Ledsen!

En sån besvärlig situation du hamnat i. Efter vad jag förstår så oroar du dig för att kompisarna ska bli arga för att du inte berättat som det är. Och det är verkligen viktigt med stöd när man har stora bekymmer. Och dessutom stöd från föräldrarna skulle jag också säga, men jag återkommer till det.

Varför skulle kompisarna bli arga när de får veta? Jag skulle säga att de säkert vet att det är svårt att över huvud taget berätta om känsliga saker, som sjukdomar och jobbiga känslor.
De flesta har svårt att hitta rätt tillfälle, som det varit för dig, men också veta var man ska börja, att hitta ord, vilka känslor som är OK att visa. Det blir viktigt att välja vem man verkligen vill berätta för. Kanske går det lättare om man börjar med den eller dom som man litar mest på, och sedan får man känna efter om man vill gå vidare och berätta för flera.

Det handlar också om vad man vill ha för stöd. Från kompisarna räcker stödet kanske med att dom vet och förstår när du kommer i svåra situationer, och att dom stöder dina ansträngningar att kunna äta vanligt igen. Det kan kännas bra att vara helt öppen bland kompisarna med din anorexi.

Du skriver att kompisarna märker dina svårigheter och att avdramatisera det kan vara det enklaste. Som att vid något tillfälle till exempel säga: "nej nu kan jag inte äta mer" när ni sitter vid bordet.
Om du vill ta det lite i taget och berätta för någon så kan det räcka bra att säga något som: ”som du nog förstått så har jag anorexi och det har varit svårt att tala om men jag litar på dig och jag vill gärna att du ska veta”. 

Men allra viktigast är att du talar med dina föräldrar. Det är dom som står dig allra närmast och dom har ju också ansvaret för dig. Jag tror också att dom inte vill att du ska fara illa av någon sjukdom, men att du i så fall får behandling.

Jag vet inte om du haft kontakt med BUP eller något annat ställe för din anorexi. Har du fått den diagnosen? I så fall behöver du ha en kontinuerlig kontakt med en behandlare och kanske har du det.
Eller är det så att dina föräldrar inte vet att du har/haft anorexi?

Om du inte har haft behandlingskontakt, men själv känner att du har svårigheter med mat och tankar på kalorier och träning, så är det viktigt att du berättar det för en vuxen.

I första hand för dina föräldrar, men du kan också tala med skolsköterskan eller kuratorn. Båda träffar många ungdomar med dom svårigheterna och vet hur man kan få hjälp.

Jag hoppas du vågar berätta och får hjälp, lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta