Mamma säger bara att hon är besviken på mig för att jag skär mig

Först när jag började må dåligt var lite efter 2011 när jag var 10. Jag blev inblandad med socialen för att jag inte hade det så bra hemma. Men nu efter det har allt ändrats, jag känner mig konstig. Jag mådde allt sämre och sämre. Lite före jul 2013 skärde jag mig för första gången, några streck på handleden. Några dagar senare hade min pojkvän (han är lite äldre än mig) sagt det till min syster eftersom han var orolig över det. Jag kan lita på min syster men det är svårt att prata med henne om saker. Jag vill inte prata med någon, det går bara inte. Jag har haft självmordstankar flera gånger. Och jag har bara fortsatt skära mig. Och igår när jag gjorde det igen såg min mamma det och sa att det var sårande och att hon var besviken på mig. I skolan är jag utanför för ingen vill vara med mig, de pratar bakom ryggen och de säger att jag är värdelös. Och det finns fler saker till varför jag började. Vad ska jag göra nu? Alla i min familj vet om det och de säger att jag är ett "emo".

E.S

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev, vad bra att du skriver till oss.

Jag blir ledsen och bekymrad för din skull då jag förstår att du har det jobbigt. Det är bra att du har stöd av din pojkvän och att du litar på din syster. 

Jag förstår att det är jobbigt för dig att din familj inte riktigt verkar ta dina svårigheter på allvar. Det kan finnas flera skäl till det. De kanske inte förstår hur ledsen du faktiskt är fastän du visar det för dem. Ibland har de som är allra närmast svårt att ta till sig och förstå hur dåligt någon mår. Ibland kan det vara så att man inte vill att ens barn mår dåligt. Då skyddar man sig genom att förminska bekymren.

Men det hjälper inte dig. Jag tror att det skulle vara bra för dig om du hade någon som kunde lyssna på dig och ta dig på allvar och också hjälpa dig att få din familj att se och förstå hur du mår. Du skriver att du inte vill prata med någon, att det bara inte går men att du litar på din syster. Jag undrar om du trots att det är svårt kan försöka att prata med din syster, kanske att hon kan hjälpa dig att prata med dina föräldrar. Jag förstår att det är svårt men jag tror att du skulle vara hjälpt av det. Kanske kan det också vara till hjälp om du visar ditt brev och också mitt svar.

Om det är för svårt tycker jag att du ska försöka att prata med någon utanför familjen, du behöver någon att prata med för det är alldeles för tungt för dig att bära allt själv inom dig. Kan du vända dig till kuratorn eller skolsköterskan på din skola? 

Om alla mina förslag känns för svåra kan du vända dig till BRIS, dit kan du vända dig anonymt antingen genom att ringa på 116 111 eller gå in på deras chatt www.bris.se De kan lyssna på dig och hjälpa dig vidare till rätt hjälp.

Var rädd om dig och försök prata med någon, det är du värd! Du har redan vågat ta första steget genom att skriva hit!