Min bror mobbar min mamma

Hej! 

Jag är 19 år och bor hemma med min pappa, mamma och 13åriga bror. Vi bor i ett fint område och inga problem i familjen, förutom det jag ska berätta om.

Min bror är den värsta pojken jag träffat. Ofta känner jag att jag inte älskar honom. Han mobbar min mamma, säger att hon är äcklig, ful, osv och är på henne varje dag, minst en gång per dag. Min mamma har börjat få panikattacker för att han inte slutar. Min pappa orkar inte lägga sig i. Vi har en hund som är väldigt känslig för skrik och han skakar och mår dåligt när min bror närmar sig för att han kopplar samman min bror med skrik och bråk. Jag orkar inte mer. Min mamma orkar inte mer. Det här går inte. Jag har bett mamma att kontakta BUP men hon tror att detta bara är en "fas" som måste få passera. Jag själv har gått i terapi hos er som 15åring just för att få hjälp med mina utbrott, som jag sen blev av med. Så hon har ju varit i kontakt med er förut. 

Snälla hjälp! Hur ska jag gå tillväga? Jag orkar inte med att må såhär och att se min mamma falla isär. 

Elisabeth

BUP svarar:

Hej Elisabeth!

Du är rådvill i en svår familjesituation och då är det bra att du skriver till oss. 

Jag tycker du kan avgränsa ditt problem på ett klokt och  sakligt sätt och det är bra att göra för att inte riskera att bli alldeles översvämmad av svårigheterna. Men icke desto mindre är det en hel del du försöker hantera.

Det framgår av ditt brev att problemets kärna, som du ser det, är din brors beteende. Men lika problematiskt är din mammas lidande och att hon försöker bagatellisera problemen. Och eftersom din pappa förhåller sig passivt, tar du på dig ansvaret för att hjälpa din mamma. Det hela är mycket smärtsamt för dig och du undrar vad du kan göra.

Det är alltid komplicerat när barn i en familj försöker vara vuxna istället för de vuxna! Och tyvärr brukar det sällan fungera. Det gäller även om du är 19 år men du fortfarande är och förblir barn till dina föräldrar. Jag funderar på vad är det som hindrar din mamma att ta hjälp av BUP när du själv har en positiv erfarenhet av att ha fått god hjälp där. Jag utgår ifrån att dina föräldrar var med på din tid på BUP. Ändå verkar det så att de nu väljer bort denna möjlighet och din mamma viftar bort problemet med din bror genom att säga att det  bara är en fas man behöver uthärda.  

Ja, det är sant att det finns olika faser i livet men det är inte detsamma hur mycket lidande det innebär.  Varför skulle man inte avkorta eller underlätta den jobbiga fasen? Jag förstår det så att du har talat med dina föräldrar om detta, du har kanske försökt med alla argument (även med hur er hund reagerar).  Du har kanske också tagit upp med dem att även dina känslor mot din bror påverkas negativt, vilket är helt begripligt och förståeligt utifrån allt du beskriver. Du undrar om du kan göra ännu mer.

Det är hårt att säga,men nej, du har gjort allt som var möjligt att göra. Och så klart, någon gång måste man  inse att man har uttömt sina möjligheter. Visst, är det tänkbart att  du eventuellt gör ytterligare ett  försök till samtal med mamma och pappa. Du kan åberopa den goda erfarenheten med BUP men också att relationerna i familjen tar skador av denna "fas" och det blir bara svårare och svårare att reparera ju längre det drar ut på tiden.  Att även dina känslor till din bror påverkas när du ser hur din mamma "faller isär" måste också betyda någonting för dina föräldrar.

Men i slutändan kan du inte ta på dig hela ansvaret för de vuxnas tillkortakommande, det kan inget barn göra. Det måste vara en fråga även mellan dina föräldrar eftersom din pappa också har sin roll och sitt ansvar!

Du har gjort hittills vad du kunde och som sagt, du kan göra något försök till. Men när du ser att dina ansträngningar inte leder någonvart, så återstår bara att du söker stöd för dig själv att kunna acceptera det du inte kan ändra på. Ibland är det lika viktigt att inse att det finns gränser för ens möjlighet att påverka och det är inte du som bär skulden för det!

Ta god hand om dig!