De mörka dagarna är så sjukt jobbiga

Enda sedan 2011 då en väldigt nära person till mig gick bort så har jag mått riktigt dåligt. Men det var inte för än då jag började 8:an som jag själv förstod att det inte var normalt att vara såhär ung och må såhär dåligt. I skolan hade jag två personer som var på mig konstant och kritiserade mig. Det var också en del av dem som var äldre som var taskiga och mobbade mig både verbalt och fysiskt. Ibland kunde knuffa in mig i skåpen eller till och med försöka putta ner mig för trappan. jag pratade då med min lärare om det och med skolkuratorn med de gjorde ingenting. De tyckte jag skulle ignorera det så skulle dem sluta.

Det var då jag slutade berätta för folk hur dåligt jag mådde. Jag höll allt för mig själv och jag hade sånna hemska tankar ibland. Ångesten tog över mitt liv och ibland gick det så långt att jag skar mig själv. Jag började prata med min mamma lite att jag mådde dåligt över de olika förlusterna inom min familj så vi tog kontakt med barn och ungdomshälsan. Jag berättade aldrig om den ständiga ångesten eller självskadandet. Där pratade jag med någon en gång varannan vecka. Där berättade jag om allt som hände i skolan och om att jag hade skurit mig men också att mina föräldrar inte visste. Allt detta pågick tills jag började gymnasiet för ett år sedan.

jag började helt själv i en ny klass och ny skola. det kändes jätteskönt och jag fick snabbt nya vänner i min klass och allt kändes så bra. Jag slutade då gå till psykologen och det kändes som att allt höll på att bli bättre. Men så fel jag hade. Efter några månader kom depressionen och ångesten tillbaka starkare än någonsin. Jag stannade hemma från skolan i ca 3 veckor och jag missade en del. Stressen efter det ökade och jag vågade äntligen berätta för mamma om hur dåligt jag mådde, Berättade nästan allt, förutom självskadebeteendet. Hur ska jag kunna berätta det för henne? 

Under denna perioden fick jag också panikattacker. det märkte mamma på mig så vi åkte till läkaren. Jag fick medicin för tillfällig ångest men de hjälpte inte. Har nu fått medicin jag äter varje dag. Men det går verkligen upp och ner...

de mörka dagarna är så sjukt jobbiga, jag orkar verkligen inte med någonting. Det enda jag gör är att lyssna på musik. Skolan är väl helt okej nu men hela tiden så har jag ångest och vill verkligen bara åka hem och va ensam. De mörka tankarna tar över mitt liv. När jag förklarade för mina närmaste vänner så blev de alla förvånade. "Men du är ju alltid så glad" Men det är så att jag spelar alltid glad för jag vill inte att folk ska se mig som en ledsen person. vill inte heller att någon annan ska må dåligt bara för jag gör det. 

idag är verkligen en av dem sämsta dagarna hittills. Ligger i mörkret i mitt rum med hörlurarna och den enda gången jag lämnar rummet är när jag behöver gå på toa. Det sticker i fingrarna hela tiden och jag tänker bara på att ta fram saxen och skada mig själv. Fysiskt smärta är så mycket bättre än psykisk. 

Jag orkar verkligen inte mer. vill bara försvinna. jag vill bara somna in och aldrig vakna. har till och med ångest ibland för att somna för då vet jag att jag måste vakna. vågar inte berätta för någon hur dåligt jag egentligen mår. mamma tror jag bara har lite ångest osv men det är så mycket mer. Depressionen och ångesten tar över hela mitt liv. 

vad ska jag göra...?

c.c

BUP svarar:

Hej CC!

Tack för ditt beskrivande brev. Jag känner verkligen med dig. Du har kämpat länge med olika svårigheter och har både positiva och negativa erfarenheter av hur det blivit när du har behövt hjälp från vuxna. Det är inte konstigt att du känner dig osäker inför hur du ska göra nu när du mår dåligt igen. 

Jag förstår det som att du trivts bättre i skolan sedan du började gymnasiet. Bra! Samtidigt lider du av vad du upplever som ångest och nedstämdhet och kämpar för att inte självskada. Utifrån det du skriver så får jag bilden av att du varit till en läkare och fått medicin men att du inte har någon pågående samtalskontakt för hur du mår. Det tror jag skulle vara jättebra för dig just nu. Har du möjlighet att kontakta stället där du gick tidigare så gör det. Ta gärna hjälp av en förälder, men det går även bra att du ringer själv och berättar kort hur du mår och att du önskar en förnyad kontakt. 

Många upplever att det är jobbigt att berätta för föräldrar om att de självskadat. Många är oroliga för att föräldrarna kommer att bli ledsna, vissa kanske för att de ska bli arga. Många föräldrar blir oroliga för sina barn och önskar naturligtvis att de skulle kunna hjälpa sina barn att må bättre. Ibland vet föräldrarna om självskadande, kanske för att de sett ärr eller att ungdomen döljer något, men tycker att det känns svårt att prata om när ungdomen inte verkar vilja prata om det. Jag vet inte hur du tror att din mamma skulle reagera, men det låter som att du skulle vilja att ni kunde dela detta. Kanske är det läge att berätta nu när du skulle vilja ha hjälp med att må bättre. Jag bifogar mer information om självskadebeteende som du kan läsa och som du kan se om du även vill visa din mamma. 

På shedo.se som är en hemsida för en ideell förening finns tips på saker man kan göra för att undvika att självskada. Kolla in deras sida och se om du finner något hjälpsamt där i väntan på att en behandlingskontakt kommer igång. Det är ju som du kanske redan vet även viktigt att upprätthålla vardagsrutiner när man mår dåligt. Att äta, sova och komma ut och gå i skolan och träffa andra är faktiskt saker som hjälper och som man kan försöka fokusera på för att ta hand om sig själv så gott det går.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta