Mina föräldrar har alltid bråkat

Mina föräldrar har alltid bråkat. Det tar aldrig slut. I bästa fall ignorerar de varandra, men det sker ytterst sällan. Det är alltid samma mönster: De ignorerar varandra, sedan börjar de tjafsa, sen börjar de ge varandra skällsord som "idiot", sedan börjar de rent ut sagt kränka varandra och skrika på varandra, och tillsist går jorden under och de har världens bråk där det slängs proslin i marken och sårande ord på varandra. Det är då de säger att "de inte kan ha det såhär mer" och att "den här gången säljer vi huset och skiljer oss" "nu får det vara nog". Men de skiljer sig aldrig. Istället ignorerar de varandra i en eller högst två dagar, därefter börjar allt om igen. Det som gör det ännu värre är att de kommer till mig och säger dåliga saker och pratar skit om varandra för att försöka få mig på deras sida. Jag vill inte välja. Jag älskar dem båda men de har båda fel. Och de gör att jag mår psykiskt dåligt. Framfötallt eftersom att de tar alltsom oftast upp anledningar som har med mig att göra till deras bråk. Känner mig så nedstämd när jag är hemma. När t.ex mamma lagar mat och förbjuder pappa att äta av den så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Om jag sätter mig vid matbordet och äter kommer pappa in i köket och skriker om hur fel det är att "mamma förbjudet honom att äta" till mig och beter sig allmänt som att jag har svikit honom och är på mammas sida. Men om jag inte äter utan istället stannar inne på mitt rum så blir mamma besviken på mig och kommer till mitt rum och säger att "hon som har stått och lagat mat.." Och sen säger hon alla sina anledningar hon har till att göra så mot pappa och sen blir hon arg på mig eftersom att hon tar mitt "icke-ställningstagande" som att jag är på pappas sida eftersom att hon tycker att hennes anledningar borde vara tillräckliga för att få mig att vara på hennes sida och emot pappa.

jag är nu 17 år och fullständigt trött på att leva såhär. Jag är lycklig utanför mitt hem när jag förtränger vad mitt hem innehåller. Men så fort jag kommer hem blir jag så otroligt nedstämd, jag får huvudvärk (spänningshuvudvärk tror jag) och har i vissa fall fått panikångest.

jag har försökt prata med dem, både tillsammans och var och en för sig. Jag har försökt att berätta för dem hur jag känner osv. Och jag har försökt få dem att prata med någon sorts familje-psykolog, men det vägrar de. De vägar till och med att endast jag ska få gå till en psykolog, om jag ska prata om familjen.

jag blir mer och mer nedstämd för varje dag som går här hemma. Och det börjar påverka min skolgång nu också. Jag känner mer och mer att allt är hopplöst. Jag träffar mina vänner mindre eftersom att jag inte är glad. Det är en ond cirkel. Jag blir nedstämd av att vara hemma och ju mer nedstämd jag blir, desto mindre motivation har jag till att gå ut, eller huvudtaget göra något. Hopplöst. Jag börjar nästan bli så nedstämd att jag inte förstår värdet av att leva. Vill bara ta mig ur det här och bli glad.

jag vet att jag skulle kunna vända på allt och ta tag i mitt liv om jag bara kunde flytta hemifrån. Jag är tillräckligt ansvarsam för att klara av det, men jag klarar inte av det ekonomiskt.

jag vet inte vad jag ska ta mig till, något måste ändras, för jag vill inte fastna i det här hopplösa hålet som bara blir mörkare och mörkare.

vad ska jag göra?!

Therese

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt fina brev om din familj och hur ni har det tillsammans. Du ger en väldigt skarpsynt beskrivning av dina föräldrars samspel och hur du blir ofrivilligt infångad i olika lojalitetskonflikter. Du beskriver hur du försöker hålla dej utanför så gott som det går men du blir ändå indragen och nedstämd. Det blir en ond cirkel.

Jag tror du skulle försöka att bryta den cirkeln. Försök gå ut ändå fast du inte är glad och försök fortsätta träffa kamrater. Om man är nedstämd och passiv ska man försöka aktivera sig. Det brukar faktiskt hjälpa!

Du frågar vad du ska göra. Jag har inget enkelt svar på det, utom att jag tror du skulle må bra av att prata med någon om din situation. Du skriver att dina föräldrar vägrar dej att prata med någon psykolog. Du är snart myndig och du får fundera på om du måste lyda dina föräldrar i denna fråga.

Det finns möjligheter för dej att ha en samtalskontakt på en ungdomsmottagning eller BUP utan att dina föräldrar måste veta om det. Men det är en fråga som mottagningarna avgör från fall till fall.

Du kan också gå in på www.tjejzonen.se och chatta om dina problem anonymt.