Jag har lärt mig hantera det bättre

Hej, ville skriva av mig och tänkte att här var en bra plats. Okej, sen jag föddes så har jag har ocd, är snart 14, har haft det jobbigt hela livet med min ocd, kunde sluta med att jag satt och grät och slog mig själv, men på senare tid hjälpt mig själv och allting har blivit bättre, kan inte få det raderat permanent men det har minskat otroligt.

Sen runt november så kände jag en känsla varenda dag, att jag var ledsen, kunde inte hjälpa det, startade skära mig själv på låret, och sen var hela låret fullt, och det var då skolsyster ville att jag skulle prata med henne, och en av mina vänner hade varit orolig och sagt det till skolsyster. Hon ringde hem, så jag fick tid på bup och är där och pratar, och det hjälper men inte riktigt än.

Har druckit ganska mycket och blivit full, jag röker också för den delen, det är såpass lugnande för mig så jag ger inte upp med rökning.

skärt mig på armen också. Har fått tre anmälningar till soc, boffning och mycket skolk och sen alkohol, men det med skolken, så är det för jag har bråkat mycket med lärare och elever, slog faktiskt till en lärare en gång, har skrikit mycket på elever och lärare, och när jag inte mått bra så har jag inte gått på lektioner, kände bara att allting var så förbannat hopplöst, såg ingen mening alls med att leva om man mådde såhär, så jag tog en aning för mycket stesolid, var i skolan och dom ringde hem och var ''misstänkta över om jag tagit nånting'' sa oroligt till pappa att jag inte hade det och han trodde på mig.. En period mådde jag så dåligt att jag isolerade mig själv, orkade inte äta, vilket blev att jag gick ner sex kilo, och då så blev både skolsyster och lärare oroliga och jag fick ständigt gå och väga nu, till och med i nuläget så tycker jag att jag är överviktig, och jag väger runt 59, men det är way too much for me. sen ett tag började jag må bättre över allting, under omständigheterna så att säga, och så förlorade jag min älskade katt som betydde allt för mig, jag låg i en vecka bara i min säng, var helt jävla tom, hade ingenting och säga alls, intalade mig själv att han skulle gå in genom dörren, men så var inte själva fallet.. jag skärde mig mer för att dämpa den ångesten jag kände över det, och än idag gör det lika jävla ont, bara att man lär sig hantera det bättre.. samma med min ångest, alla säger att jag ser gladare ut, och att det glädjer dom, är så glad att dom tror det, har kunnat hantera min ångest såpass att jag kan le och skratta i skolan, men sen när jag kommer hem så bara allting väller över mig och alla tankar kommer.. Att jag blir arg fort i skolan är för om det är nån som säger fula saker till mig, eller om det är nån som bråjar med mig, jag lägger in det i olika fack, och sen när väl det är över gränsen så bara exploderar det och min ilska kommer på vem som helst, oftast är det lärare... allting känns fortfarande meningslöst, orkar ingenting, sömnlösa nätter, hatar mig själv lika mycket om förr och vet inte vad jag ska göra, ingen aning, det här suger och jag har ingen lösning på det. men självmord kan väl inte vara utvägen? eller är det värkligen så? ska det behöva vara såhär? Men kan ju knappt tro att ingen skulle bry sig om jag försvann, för jag är ändå en dryg bitch som hatar allt och alla.

Anonyyym

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt fina brev till oss.

Mycket har uppenbarligen blivit bättre men på slutet av ditt brev beskriver du ändå att det kan kännas meningslöst, att du hatar dig själv och du vet inte hur du ska göra.Så kan det kännas ibland och det är inte alltid man märker förändring själv utan ibland är det andra som märker den först. Ibland går förändring så långsamt att man först inte riktigt märker den. Så det är bra att du är tålmodig och inte ger upp så lätt! Att du så bra klarar av din OCD är starkt gjort!

Jag tror att ett av de framsteg du gjort visar sig i hur du beskriver dig själv och dina svårigheter. Jag tycker det finns ett självreflekterande och en mödosamt inhämtad självkännedom i hela ditt brev.

Mycket i ditt brev handlar om ångest och starka känslomässiga reaktioner och att du långsamt blir bättre på att hantera det. Ett sätt att hantera starka känslor är att ha någon att prata med. Att skriva av sig hit kan vara lugnande. Har du någon i din närhet som du kan gå till och som är bra på att lyssna? Hoppas det. Att du går på BUP är bra och även om du ännu inte märkt några stora förändringar ännu så är det ett slags "jobb" som brukar ge resultat.

Du har rätt i att självmord knappast är någon utväg och jag misstänker att även om du skriver att du är en dryg bitch som hatar allt och alla så har antagligen många genomskådat dig och anar en ömsint och kärleksfull tjej därinne.

Var rädd om dig och lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta