Tycker om att vara ensam

Hej

Jag tycker om att vara ensam, mycket!

Jag undviker ofta att befinna mig i sociala situationer och det händer att jag tex sitter på toa i många timmar för att få vara ifred. Mina föräldrar tror ofta att jag somnat på toaletten för att jag suttit där i typ tre timmar. 

Jag är otroligt blyg och nervös med främlingar och även med personer jag känt länge håller jag mig gärna i bakgrunden.

Det finns inget värre än att vara i centrum och jag absolut HATAR när folk tittar på mig utan orsak eller under en längre tid.

Jag blir nervös, stressad och skakar bara jag tänker på det.

När jag väl pratar så säger jag alltid för mycket och beter mig helt barnsligt för att jag blir nervös och folk slutar lyssna på mig efter de första minuterna. Fast det gör inte så mycket för då slipper jag oroa mig för att jag ska säga eller göra något fel.       Jag vet inte vad det är med mig, det är som att jag inte är mig själv.

Jag säger ofta saker utan att tänka och jag sårar ofta andra med vad jag säger och det är nästan som att jag inte förstår hur andra människor fungerar. 

Jag väger just nu xx kg och mår jättedåligt över det, jag väger för lite! Jag äter mycket och tränar för att få muskler så att jag ska gå upp i vikt men inget händer! Om nåt så går jag snarare ner i vikt och jag förstår inte hur det går ihop!

Jag vet inte vad jag ska göra. Är det nåt fel på mig?

Jag känner ofta det som att jag hatar mig själv och att jag bara orsakar problem för min omgivning. Till exempel så hade min familj antagligen haft det mycket bättre om jag inte fanns.

Jag har en önskelåda som består av en liten träkista med hänglås. Där lägger jag lappar med önskningar som "jag önskar att jag var en bättre dotter" eller "jag önskar att jag var älskvärd". 

Ofta önskar jag att någon bara kunde säga att den hatar mig, så att det inte bara är min inbillning. Det hade känts så himla mycket bättre då, det är jag säker på!

Jag har svårt att kontrollera mina känslor, har jättelätt för att börja gråta och känner det som att jag bara vill skrika högt även om jag aldrig skulle kunna göra det.

Det är nåt fel på mig, eller hur? Jag är galen eller nåt...

Det är bara när jag är ensam som jag kan slappna av, då slipper jag tänka och jag behöver inte oroa mig för att göra någon illa. 

Mitt liv har varit så här så länge jag kan minnas.

Hjälp mig, snälla! Jag vet seriöst inte hur man umgås med folk. Jag vill bara va normal! Hur ska jag göra? Kan jag ens göra nåt?

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Du beskriver din situation väl och det ger en bra bild av hur svårt du upplever det med sociala situationer. Då är det inte konstigt att du känner dig spänd och nere. Jag tror att det finns flera saker som skulle kunna hjälpa dig. Men innan vi kommer in på lösningar skulle jag vilja förklara lite om hur jag tänker kring ensamhet.

De flesta tycker att det är skönt att få vara ensamma ibland. Det kan ge en chans till vila, tid att hinna fundera, umgås med sig själv och göra saker man tycker om. Det är ett sätt att ta hand om sig själv.

Hur mycket och hur ofta man trivs med att vara ensam är emellertid väldigt olika från person till person. Ensamhet behöver balanseras med behovet att få känna närhet och gemenskap med andra för att man ska må bra. Ensamhet behöver i sig alltså inte vara ett problem, utan blir snarare det om man inte mår bra när man är det.

Något som komplicerar det hela ytterligare är också ifall man väljer att vara ensam för att det är en trevlig paus eller om det är för att all samvaro med andra leder till starkt obehag. Om det är som i det senare alternativet kan ensamhet verka vara en smart strategi, men blir egentligen ett undvikande av att förstå eller lösa det egentliga problemet: varför det är så jobbigt att vara tillsammans med andra.

Ensamhet kan även bli ett problem när man är ensam utan att ha valt det själv. Man kanske känner att man saknar relationer som man egentligen vill ha, och någon att dela tankar och funderingar med. Man kan också känna sig ensam fast man är omgiven av människor, men där man känner att man inte passar in eller att ingen förstår en.

Känner du igen dig i någon av de beskrivningarna? Samtidigt låter det, utifrån det du skrivit, som att ditt stora problem är att du tycker det är så svårt att vara tillsammans med andra.

En av de jobbigaste rädslorna som vi människor upplever är rädslan för att inte vara en del av ett sammanhang. Rädslan för att andra ska skratta åt en eller bedöma en kan vara så stark, att många tycker att det värsta som finns är att till exempel prata inför klassen.

Det är inte alls ovanligt att man, liksom du, känner sig barnslig eller hör sig själv säga saker man inte tänkt säga för att nämna några exempel. Att nervositeten gör en till någon man inte känner igen själv. Det är heller inte ovanligt att om man frågar någon i omgivningen, så skulle de inte alls ha samma bild. Mycket av nervositeten märks nämligen mest inom en i ens tankar och kroppsliga reaktioner.

Vissa av oss är extra känsliga för att vara i sociala sammanhang. Vi hamnar lättare i oro än andra, känner oss bedömda och livrädda för att göra något fel även i situationer som vi faktiskt skulle klara av. Sådan social oro går att få hjälp med på BUP. Då får man prata om och förstå mer av sin rädsla, för att hitta sätt att träna kroppen och tankarna i att klara av sociala situationer, utan att de leder till så starkt obehag.

Ibland handlar sociala svårigheter mer om att det är svårt att förstå vad som förväntas av en. Att det är svårt att läsa av det sociala spelet, att förstå andra och hur man ska göra. Det i sig leder ju till massa osäkerhet. Vi har alla olika lätt för att vara sociala.

Hur utåtriktad man är, är en del av ens personlighet. Vissa vill alltid vara tillsammans med andra för att känna sig avslappade - andra är mer som du. En del personer beskriver till exempel hur svårt det är att tolka signaler från andra, hur stressande det är med dagens höga krav på social kompetens i skola och på fritiden.

Har man stora svårigheter med att veta hur man kan göra i sociala situationer, kan man få hjälp att träna sina sociala förmågor. Det brukar kunna leda till minskad oro och stress. Många upplever sig dessutom gladare med färre tankar på att vara annorlunda eller andra till last. När man hela tiden är spänd i sociala situationer är det inte konstigt att känslorna är svåra att hålla i styr. 

Utifrån det du beskriver så tycker jag att du ska söka hjälp på BUP-mottagningen där du bor. Dit kan du ringa själv - eller hellre - ta hjälp av dina föräldrar med att boka en tid.
Jag tycker att du ska berätta för dem om hur obekväm du känner dig i sociala sammanhang och att du önskar hjälp för hur du mår. Att du ska gå runt och ha tankar på att du är en belastning för din familj låter inte alls bra.
Du är den du är och måste få fortsätta vara det, men du behöver hjälp med att förstå vad det är som blir så jobbigt och svårt.

Hoppas att du fått ut något av mitt svar och att det kan vara ett steg på vägen mot att må lite bättre.

Ta hand om dig!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta