Känner att ingen gillar mig

Jag är en tjej på tolv år och för ca ett år sedan så började jag att känna att jag var irriterande och ingen gillade mig. Det fortsatte och efter ett tag så slutade jag för det mesta att prata med mina kompisar. Jag kände att jag var värdelös och kunde inte bli av med känslan. Jag känner fortfarande på detta sätt, förutom när jag skär mig. Det började för lite mer än ett halvår sedan och har fortsatt sen dess. Efteråt så mår jag alltid sämre och jag hatar mig själv för att jag gjorde det. Men ändå så tar jag med mig pennvässar-bladen vart jag än går.

Idag så hade vi en hälsoinspektion hos skolsystern och jag fick panik eftersom att jag inte visste om det innan. Hon vägde och mätte mig och kollade om min rygg var rak. Jag behövde ta av mig min tröja och två dagar innan så hade jag skärt mig över hela armen. Jag tror inte att hon märkte det men jag började skaka och det märkte hon. 

I sommar mat så ska jag åka bort med min familj, och jag kommer att behöva ha på mig baddräkt och linnen. Jag vågar inte prata med min mamma.

Ibland så brukar jag äta mer än vad jag egentligen borde, och sedan må jättedåligt och svälta mig själv (inte helt) i någon dag. Innan jag läste om ätstörningar på internet så trodde jag att detta var normalt. Min granne som gick i min gamla skola och på mitt dagis har anorexia, och min mamma gör skämt om det. 

Jag är helt enkelt inte okej.

Tack för er tid!

L

BUP svarar:

Hej!

Du beskriver en väldig ledsenhet som du verkar bära på alldeles ensam och jag önskar nog att skolsyster hade sett och frågat dig om skärsåren.

Jag vet inte vad som hänt innan du för ett år sedan började känna så här. Men på din beskrivning undrar jag om det var saker som hänt hemma som lett till att du började känna dig som någon som var "irriterande" och sedan blev allt ledsnare?

Om man är ledsen och har det svårt, och kanske inte vill/kan prata om det, kan det bli så att man blir tyst och andra kan känna sig avvisade. Det i sin tur kan göra att de börjar undvika en och så känner man sig ännu sämre och så går allt i en cirkel. Kan det vara så det blivit för dig?

Att skära sig kan göra att det känns lite lättare för stunden, men brukar sedan bara göra att allt känns värre. Så du behöver ta hjälp för att försöka sluta. Det kan vara svårt även om man, som du, helst vill låta bli.

Du skriver att du inte vågar prata med din mamma och att hon skämtar om en granne som har anorexia. Jag förstår om det gör dig osäker på hur hon kommer att bemöta dig.

Kan det vara så att hon kan se det annorlunda när det gäller hennes eget barn och att hon ändå kan förstå och stödja dig? Finns det någon möjlighet att prata med henne om hur du har det? Finns det någon annan vuxen som skulle kunna hjälpa dig med det?

Om dina föräldrar inte är en möjlighet, så tycker jag att du ska gå till skolkuratorn och berätta hur du har det.

Om du vill börja med att chatta med någon så kan du vända dig till tjejzonen eller BRIS anonymt. 

Du ska inte behöva vara ensam i det här. 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta