Mår verkligen skit och hatar mitt liv

Hej jag mår verkligen skit... Jag är snart 13 är och hatar verkligen mitt liv! Jag har blivit mobbad i skolan hela livet och har inga vänner att vara med. Jag bor i en lägenhet med min mamma och mina två yngre småsyskon. Det känns som att min dag består av att jag vaknar på morgonen, får skäll, går till skolan, plågas där tills jag åker hem, går upp på mitt rum och gråter... Det är jätte svårt att förklara men ska försöka. 

Jag började bli mobbad så fort ja började i skolan. Så blev jag mobbad i hela 4år för att jag inte vågade berätta för någon. Då tvingades jag byta skola, där var allt bra i början men sen blev jag mobbad igen, jag fick byta skola igen. I denna skolan jag går i nu är jag inte lika mobbad, men jag sitter alltid ensam och gråter. Jag har inga vänner längre... Nu börjar det hända grejer hemma också. Mamma har börjat skälla på mig varje dag. Så fort hon ser mig får jag höra hur dålig jag är. Jag var underviktig ett långt tag men när jag fick tbx en bra vikt började min mamma säga att jag kommer bli fett när jag är stor för att jag äter så mycket fast jag knappt får i mig något alls. Nu hatar jag min mamma faktist. När hon börjar skrika på mig bara står jag där och skriker
- JAG HATAR DIG!
Jag får inte ur mig något annat. 

Jag har börjat få självmordstankar. Flera gånger om dagen är jag nära att skada mig själv. Jag tänker jämt att "ta bara livet av dig så blir allt bra, ta och hoppa från balkongen bara så löser sig allt". Jag har varit väldigt nära på att göra det flera gånger. Speciellt efter att jag bråkat med min mamma. Jag känner mig väldigt självmordbenägen nu...
Jag har tillochmed börjat skada mig 

Mamma har börjat tvinga mig att gå till BUP. Men jag får inte ur mig sanningen där. För att när jag försöker berätta om allt mamma faktist gör mot mig avbryter mamma mig och hittar på en lögn, och efter samtalet får jag skäll för att jag berättar om henne. Jag har fått diagnosen ADD men alla behandlar mig som psykiskt störd, vilket jag har ännu en anledning till att jag bara vill dö för.

Just nu känner jag att min ända utväg är att dö! Jag kommer nog göra det för orkar inte. Vågar igentligen inte göra det, men kommer nog kanske på modet att göra det snart.

Det är jätte svårt att förklara hur pass dåligt jag mår igentligen, men jag har det hemskt. Jag vill snälla bara dö!

Nu har jag suttit här och fått ur mig allt detta. Jag skrev för att min mamma har nyss varit på mig igen och tillochmed skadat mig. Så jag sitter helt rödgråten på mitt rum och hör mammas skrik på mig. 



En tjej som inte orkar leva mer

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev.

Du berättar verkligen på ett sätt som gör det lätt för mig att förstå att du mår riktigt dåligt. Jag blir både sorgsen och orolig när jag läser var du skriver. Och lite arg också, för du har mått dåligt så länge utan att få hjälp, låter det som. Så skall du inte behöva ha det. Du har det svårt både hemma och i skolan, det får mig att tänka att du inte har någon riktigt trygg plats alls. Många gånger när någon blir mobbad så kan hen känna trygghet hemma, eller tvärt om, en kanske har det jobbigt hemma, men skolan är ok. 

Det låter som du blir lite mindre mobbad nu, men det låter ändå som att du är utsatt på något sätt. Att vara utstött och behöva sitta ensam är lika hemskt, tror jag. Vad hände med dina vänner? 

Många gånger när man inte har någon i skolan att umgås med så kan man ända ha kompisar på annat håll som gör att det blir lite lättare att stå ut med ensamheten på skolgården. Jag vet inte hur det är med dina intressen, finns det något du kan göra i ditt liv som gör dig glad ? Djur, musik, böcker, film? Många lär känna nya kompisar på nätet just genom sina intressen. Även om man kanske inte träffas så ofta i verkliga livet så kan man chatta eller skriva brev till varandra och på så sätt känna sig mindre ensam.

Du säger att din mamma tvingar dig att gå till BUP. Men när du är där och försöker berätta om det som bekymrar dig så får du skäll?! Det låter inte bra alls. Varför vill din mamma att du skall gå på BUP kan man undra? När vi träffar barn och unga på våra mottagningar så brukar vi alltid vilja träffa den unge själv en stund och prata, just eftersom vi vet att det är ganska vanligt att man som ung person har saker som man inte vill att föräldrarna skall få veta. Har du fått göra det? Om inte, tycker jag du skall försöka framföra det nästa gång du och mamma går dit.

Verkar detta helt omöjligt så skulle jag vilja tipsa dig om att man kan skaffa sig en så kallad Storasyster på nätet, på Tjejzonen närmare bestämt. Jag tror det vore jättebra för dig att få någon att prata med som bara är till för dig. Kolla in dem!

Jag skulle också önska att du samlade lite kraft och pratade med någon vuxen som finns nära till hands, kanske i skolan. För som du har det hemma låter inte bra och jag tror att du och din familj behöver hjälp att hitta ett sätt att umgås med varandra och där din mamma kan vara till hjälp för dig i stället för som nu, när hon bara skäller på dig. Jag tänker att ni behöver hjälp med både få det bättre hemma och du måste få det bättre i skolan.

Det finns vuxna som bryr sig, det gäller bara att ta steget och berätta.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att livet blir bättre för dig snart.

Stor kram!