Min storebror tog livet av sig

Hej! Är en tjej på 14 år och jag mår verkligen inte bra. Det är nämligen så att min storebror tog livet av sig för 3 veckor sen, och blev bara 32 år. Jag är så fruktansvärt ledsen och arg och allt på en gång. Jag trodde aldrig att han skulle göra såhär. Ingen trodde det. Han hade en flickvän sen flera år tillbaka, en dotter på ett halvår, han hade oss, alltså sim familj, jobb... Allting verkade bra. Sen plötsligt så var han bara död. Han lämnade inget brev, ingenting. Jag saknar honom. Så otroligt mycket saknar jag honom. Det gör ont i mitt hjärta nästan hela tiden och det känns som att det aldrig kommer kännas helt bra igen. Jag skrattar med mina vänner, jag kan vara glad ändå. Men jag är aldrig sådär glad som jag var innan det hände. Nu har det visserligen bara gått 3 veckor, och jag vet ju att sorg tar tid, men ändå... Allt känns så hopplöst. Vi i min familj pratar väldigt mycket om det hör och stöttar varandra otroligt mycket, men det känns ändå helt åt helvete. Jag vill inget hellre än att få tillbaka honom. Mina vänner vet ju att jag är ledsen, men det känns som att jag reagerar fel, eftersom att jag ändå är glad. Mina klasskompisar (som också vet om vad som hänt) som jag inte umgås nära med vet ju inte hur ledsen jag är hemma, dom ser ju bara hur jag är i skolan och där är jag glad. Så dom kanske tror att jag typ har "gått vidare"? Det känns som att jag borde vara mycket ledsnare hela tiden. Vet att det inte alls måste vara så, men man tänker ju ändå. Skolan känns också mycket jobbigare efter det här, jag orkar ingenting och kan knappt tänka. Allting bara rasar. Hur ska jag klara mig igenom detta? Jag vet knappt vad jag ska ta mig till, allt jag känner är att jag inte orkar med detta. Hjälp mig, vad ska jag göra?

Lou

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt fina och sorgliga brev.
Det är förfärligt när någon nära dör men ändå svårare när någon plötsligt tar sitt liv och det inte går att förstå varför. Det lämnar många obesvarade frågor som kan göra det svårare att sörja.

Det är bra att ni kan prata inom familjen och att du har deras stöd, men den smärta och saknad du känner kommer bara långsamt att lämna dig. Det går inte att snabba på det hela utan du får räkna med lång tid, men också att det blir långsamt bättre för dig.

Jag tycker inte du behöver ha dåligt samvete för att du ibland kan glömma och vara glad. Tvärtom, du kan vara glad att du har förmågan att ibland kunna koppla ifrån din saknad och dina bekymmer.
Naturligtvis blir det svårare med att kunna vara koncentrerad på skolarbetet hela tiden. Du får nog räkna med att du under en tid kommer att prestera mindre och det är bra om dina lärare också förstår det och kan ta hänsyn till det. Du och eventuellt dina föräldrar ska kanske tala med dem, så du får möjligheter till ett schema som du känner du klarar av.

Om du känner att du behöver mer stöd och hjälp framöver än du kan få hemma så kan du vända dig till en ungdomsmottagning där du bor eller kanske skolpsykolog/skolkurator kan hjälpa dig med regelbundna samtal under en längre tid?

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta