Det började med ångest som jag inte kunde förklara

Jag har skrivit hit flera gånger, men ville förklara bättre, jag är en tjej, på tretton år, som går i högstadiet, när jag började högstadiet så var jag tjej som inte vågade testa nånting, ni vet den tjejen som är rädd för konsekvenser och gör ingenting som gör att man får skäll, men sen helst plötsligt bara allting förändrades, började få en ångest som jag inte kunde förklara, började må dåligt över mig själv, jag började att sakta skära mig själv på låret, det kändes väldigt skönt, men sen blev det lite djupare och djupare och blödde mer, till slut var hela låret fylld med ärr, och är ganska öppet med mitt liv, även om det är nåt som dödar mig på insidan, så vet mina kompisar det, och skolsyster fick reda på detta och ringde hem, dom tog in mig på bup och fick prata där några få gånger, jag kände mig nere, tog cider med alkohol och drack, satt helt borta, utanför, min kompis blev kontaktad och hon och hennes släkting hämtade mig, sen nåt tag senare drack jag igen, fast då var jag med en kompis och jag stog och spydde över 10 gånger utanför, hade druckit så mycket så jag spydde alkhol, sen har jag börjat att röka, det är liksom ett beroende för mig. plötsligt har jag ganska mycket käftat och drygat emot elever och lärare OCH rektor, han har anmält mig till soc, då jag hade skolkat ungefär fyra dagar på EN VECKA, och nu skolkar jag ju inte givetvis, för om jag får en till anmälning så ringer han in till soc igen och då blir det möjligt att jag hamnar i fosterfamilj, men har både sagt till rektorn, elever och lärare och dom är patetiska fittor, att dom ska dra åt helvete och att dom är riktigt dumma i huvudet, har haft problem med min vikt, vägde typ för en månad sen runt 60, nu väger jag 53, har både vart väldigt osäker om min vikt, inte velat äta och självmant spytt upp mat, i söndags så sov jag INGENTING den natten, tog tabletter så jag fick rus, och boffade hårspray. Sen lite innan allting så började jag att skära mig själv igen, det var på armen och handleden, har haft några självmordstankar som dämpat den ångest jag har, enligt min lärare så ser hon skillnad på både min vikt och min attityd. I måndags i skolan efter den natten jag boffat och tagit tabletter, och såklart inte sovit nånting, såg jag helt förjävlig ut, såg drogad och trött ut, min mentor kom och påstog att jag vinglade, jag sa nej och sen ramla jag nästan, sprang massa gånger ut till toan och grät för halsen sved av att jag boffat hårspray, men det ruset gör så jag inte kan stoppa. Finns säkert tusen andra saker som jag gjort, som jag fortfarande gör, men kommer inte på mer, vill förklara lite det sista, mina föräldrar, reagerar starkt på detta, dom reagerade på också om min vikt och min attityd mot dom i skolan och både om de jag har hemma, det var mina föräldrar som kontaktade bup, och dom har sagt till mig att dom är väldigt oroade om mig och att dom alltid finns där för mig, och sen så har det spridits ganska mycket om mig i skolan, så nästan alla vet om mig, men det gör inget, för det finns ju massa saker ingen vet om mig som jag gjort och ingen nånsin kommer få veta för då kommer jag värkligen hamna i fosterfamilj, och jag har vänner som vet hur jag mår, som stöttar mig, men endå, känner jag mig väldigt ensam och ledsen varenda dag, vet inte om jag varken vill leva eller dö, har ingen lust längre, samma saker varenda dag, det är ju mitt vardagsliv, men endast för mina närmsta skull så försöker jag se det positiva med livet, att stanna kvar i livet och ha bra med dom, självmord skrämmer mig men tanken bedövar ångesten, men lovar att jag inte ska göra det. Tack.

Anonym

BUP svarar:

Hej Anonym!

Det brev du skriver till oss visar för mig att du är en förtvivlad tjej som gör en massa saker som gör livet ännu svårare för dig, fast det är verklig hjälp du söker. På ett sätt har du vuxna kring dig som ser att du mår otroligt dåligt och försöker stödja dig. Men det är också uppenbart att någonting ändå inte stämmer, eller inte fungerar, eller inte är tillräckligt för dig.

Jag ser att du faktiskt har en inre styrka att ta en viss kontroll över vad du gör. Under en period kunde du sluta att skära dig. Du slutade också att skolka för att inte riskera att du placeras hos en fosterfamilj. Och kanske viktigast av allt är att du, mitt uppe i allt detta elände, vill försöka "se det positiva i livet". Du känner att dina föräldrar bryr sig om dig, de älskar dig och det ger dig också krafter att "stanna kvar".

Jag vet inte vad det är som gör att du har en sådan ångest som driver dig till missbruk av alkohol, att röka, att boffa hårspray, strula med maten och återigen skära dig. Jag ser dock att du verkligen är ledsen för hur du har det och vad du håller på med.  Jag kan också tänka mig att du innerst inne är jättearg för att du själv inte förstår vad det handlar om, varför du trots all uppmärksamhet kring dig känner dig "ensam varenda dag". Denna ilska kan sedan komma ut genom att du säger oförskämdheter även till dem som bryr sig. 

Allt som allt är mitt intryck att du inte känner förstådd, även om det är många som ser dig. Jag vet inte hur många gånger du har varit på BUP eller hur kontakten där fungerade, när var du där, hur kontakten avslutades eller om det inte avslutades utan bara rann ut i sanden. Alla dessa frågor är viktiga. Jag tycker nämligen att kontakten med BUP måste fortsätta och fördjupas. Du ska inte ha det så som du har det nu, du är värd att få det bättre ordnat i ditt liv. 

Jag har full förståelse för att du inte vill berätta allt. Men det som står i ditt brev visar din förtvivlan, och också att under ytan av ditt stöddiga och självdestruktiva beteende bor en ung tjej med en mängd motstridiga inre sidor och ångest som ni - du, dina föräldrar och din behandlare på BUP måste förstå, hitta orsakerna till och ta hand om. Om du visar ditt brev för din behandlare på BUP - och om du så vill - även mitt svar, kanske det kan underlätta.

Du har skrivit tidigare till oss och nu kan jag inte säga annat än att ditt skrivande till oss har varit de första stegen på vägen till att få bättre hjälp. Men det räcker inte att skriva brev hit, du behöver hjälp närmare dig, i din vardag. Därför vill jag återigen betona - gå tillbaka till BUP med dina föräldrars medverkan och ge inte upp! Det kan hända att man på BUP tycker att du först ska få vård på en specialenhet för unga med missbruksproblem. Det ändrar dock inte på att du ska få den sortens hjälp jag beskrev ovan, oavsett var det sker.

Tro mig, det finns många ungdomar som har haft det jobbigt och stökigt under en period men har kommit till rätta med sina problem. Du kommer också att kunna göra det. Hoppas att detta brev ger dig uppmuntran att söka vidare förståelse och hitta lösningar! 


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta