Finns inget att leva för

Jag mår jättedåligt, orkar inte leva längre. Jag får medicin för min nedstämdhet men den hjälper inte längre. Jag har inga vänner, ingen jag kan prata med.

Dessutom har jag en njursjukdom som gör att jag måste vara på sjukhuset tre dagar i veckan för behandling och ingen förstår hur det är. Jag hade en vän för ett tag sedan men jag orkade inte med henne längre när hon sade att hon heller haft min sjukdom än hennes killproblem. Jag som nästan inte överlevde.

Nu vet jag inte vad jag ska göra! Det finns inget att leva för. Alla tycker jag är konstig... Jag vågar inte prata med någon längre, jag är så rädd att säga fel. Jag har Aspergers och förstår inte när de skämtar eller vad de menar. Självförtroende saknar jag. Jag fick en pojkvän för några år sedan men det varade inte ens en månad för jag förstod verkligen inte hur någon kunde tycka om mig så jag antog att han ljög och gjorde slut.

En förtvivlad tjej

BUP svarar:


Hej!

Du berättar så levande och insiktsfullt om den kämpiga situation som du lever i.  Allt det du beskriver är väldigt mycket att klara av för en så ung människa som du. Det är normalt att i det läget bli nedstämd och deprimerad.

Jag undrar vad du fått och får för hjälp att orka med alltihop. Du skriver att du får medicin för din nedstämdhet. Innebär det att du också fått någon stödjande samtalskontakt? Jag är övertygad om att du skulle må bra av att ha en regelbunden behandlingskontakt där du får möjlighet att prata om vad det innebär för dig att ha en sådan sjukdom och också vad det innebär att ha Aspergers. Hur allt det här påverkar ditt liv på alla olika sätt.  

Du lever med svårigheter som de flesta andra tonåringar inte gör och aldrig har varit i närheten av. Din vän som sa att hon hellre velat ha din sjukdom än sina killproblem visade nog bara att hon inte -liksom ingen annan heller - kan fatta vad det innebär att lida av en så svår sjukdom som du har. Jag tror ingen kan förstå sådant, om man inte själv har samma erfarenhet.  Det gör förstås också att du blir väldigt ensam.

Dessutom skriver du insiktsfullt om Aspergers, som också bidrar till att du blir ensam och utanför. Du har svårt att hänga med i jämnårigas samtal och skämt. Jag antar att du fått diagnosen på BUP. Fick du någon hjälp efter diagnosen? Har t ex din familj och skolan fått hjälp med hur de kan vara ett stöd för dig?

Många med Aspergers får krav på sig utifrån och i skolan som inte är anpassade utifrån deras speciella svårigheter och det leder då lätt till misslyckanden och dålig självkänsla.

Jag tror absolut att du skulle må bättre om du fick en samtalsbehandling parallellt med den medicin som du redan har. En sådan samtalskontakt kan du be att få på den BUP-mottagning som ligger närmast där du bor.
Be dina föräldrar ringa dit och boka tid för dig.

Det är eventuellt också möjligt att det går att få samtalsstöd på det sjukhus där du är tre gånger i veckan.  

Hoppas du får hjälp snart! Det behöver du och det är du värd!           

 

 

 

 

 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta