Jag är trött på allt!

Alla förväntar sig hela tiden att man ska vara på topp, man får inte gråta, man får inte vara arg, man får inte vara för glad enligt normen. Men alla har ju känslor och det är ju bara naturligt att visa dem. Men jag är så trött på att följa normen, men ändå sitter det en spärr i huvudet som gör att jag bara kan gråta 1 i månaden, alltså i skolan eller så. Jag visar aldrig vad jag känner för någon. 

Jag berättade inte för någon om min mammas och systers alkoholmissbruk, deras ätstörningar och självskadebeteende. Det tog alltför lång tid för mig att berätta vilket ledde till att jag föll ner i en depression, och det tog tid innan jag tog mig ur den. En av mina senare deppresioner  ledde till ett självskadebeteende som jag också tog mig ur.

Men det jag egentligen ville skriva eller fråga var att jag är så trött på att hela tiden vara rädd, jag är rädd att mamma ska falla tillbaka i ett missbruk, jag är rädd att själv falla ner i ett missbruk, vilket har lett till att jag inte äter ibrobrufen, alvedon och så, eftersom jag är rädd. 

Men det jag är mest rädd för är att jag en dag inte ska orka, eller jag orkar inte idag heller, men jag kämpar för andra inte för mig. Jag kämpar för mamma, för pappa, för mormor och morfar, för farmor och farfar, för mina vänner men främst så kämpar jag för mina syskons skull. 

Jag har inte lust att leva längre, jag tänker ofta att jag ska hoppa framför tåget och försvinna, att aldrig komma tillbaka, men sedan tänker jag på mina syskon och då försvinner tankarna. 

Jag vill ha hjälp, för jag klara inte att bära på det här längre. Jag klarar inte att kämpa för andras skull. Jag vill kunna känna att jag kämpar för att jag vill, inte för att jag behöver. 

Ingen vet hur jag egentligen mår, alla tror att jag mår prima och att allt är perfekt! Men jag är trött på att hela tiden hålla fasaden uppe. Jag är trött på allt. Jag är trött på att hela tiden vara tvungen att ta hand om mina syskon, jag är inte äldst men inte heller yngst. Det är min storasyster J, 24, Storebror A, 19, Jag, 15, F, 13, I, 10 och R, 2 och jag är den som alltid har tagit störst ansvar, det spelar ingen roll, det är mig allt hänger på. Jag är limmet som håller ihop familjen, och jag orkar inte det längre. Jag vill kunna vara mig utan att hela tiden känna att jag måste ta hand om alla. Men den chansen kommer jag aldrig att få, inte i det här livet. 

Jag har haft så många depresioner så att jag vet när jag är på väg ner i en och jag känner att jag är nära nu, men jag vill inte, jag vill må bra men det är så mycket skit som händer nu. Vi får inte bo hos mamma eftersom j**** SOC ska göra en utredning, men min lillebror R får bo där. Våran SOC-tant är helt j**** dum i huvudet, hon vet inte ens vad det är hon utreder. Dessutom har hon tagit min fars sida, och ställer vilseledande frågor till oss. Hon utreder min mammas alkoholmissbruk och självskadebeteende. Mamma mår bra nu men jag vet att hon inte alltid kommer att göra det, men kan vi inte få bo hos mamma nu när hon mår bra? Är det för mycket begärt? Men jag vill inte bo hos mamma nu, jag vill bli bättre själv först innan jag flyttar dit.

Jag har varit med om för många utredningar för att veta att utredningen inte kommer att funka. Dessutom litar ingen i min familj, förutom pappa, på SOC för de har alltid tagit pappas parti och alltid fått mamma att se dålig ut, hon är inte dålig men hon har ju sina problem, som vem som helst.

Det ha varit jätte skönt att få skriva av sig och jag är tacksam för ett svar :)

Å, jag har skrivit tidigare men allt är 10x värre nu

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt fina brev!

Du verkar så klok och insiktsfull om din situation och vad du själv nu behöver. Du har tagit på dej eller på något sätt fått ett jätteansvar för dina syskon och din mamma. Det är bra att någon kan ta ansvar och vara "limmet" som håller ihop. Att kämpa för sin familj kan vara ett bra mål, men som du skriver, också väldigt ensamt och besvärligt. Vem ska ta hand om och hjälpa dej när du känner att du behöver?

Du skriver att du vill kunna vara dej själv utan att hela tiden känna att du måste ta hand om de andra.  Så hur ska du kunna fortsätta ta hand om din familj om du vill och samtidigt också känna att du kan vara dej själv och att du har något handlingsutrymme. Att det inte känns som ett tvång utan mer som ett val du gör, något du vill göra?

Jag tror att många ungdomar som är barn till missbrukare känner igen sig i din beskrivning. De egna behoven och önskningarna har inte fått så mycket utrymme. Att mer bekymmerlöst kunna utforska sin egen värld med kamrater och blivande vuxenliv har varit svårt. Många tycker att de aldrig fått vara barn utan tvingades bli vuxna alldeles för tidigt.

Så jag tycker det låter bra att du börjar känna dig trött på att ta detta ansvar och vill börja tänka mer på dig själv och vad du själv vill och behöver. Det brukar inte vara helt lätt att ”frigöra” sig. Det brukar bli mycket oro och skuldkänslor när man lämnar en del av sitt ansvar som också kan ha inslag av kontroll. Man kan ofta minska sin egen ångest och oro också genom att ha koll på allt och känna att man kan styra lite över vad som händer. Jag vet inte om du känner igen det?

Jag skulle föreslå att du försöker skaffa dej en egen samtalskontakt som är långvarig och trygg. Någon som du kan prata med i egen takt och efter egna behov. Med den personen skulle du kunna få stöd och hjälp att utforska vad du själv vill göra och hur du ska hantera ditt allt för stora ansvar du nu känner.

Kanske skulle du, om du vill, kunna fråga Soc.  om de kan hjälpa dig med en samtalskontakt eller kan du själv ta kontakt med en ungdomsmottagning där du bor. Jag tycker också att det finns en del bra saker att läsa på Maskrosbarn och med dom kan du också chatta.

Lycka till och hoppas du kan få en egen bra samtalskontakt som lyssnar bara på dig!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta