Min mamma har cancer

Hej!

Jag är en tjej på 16 år som har haft det väldigt jobbigt ganska länge. Sommaren 2013 var min farfar döende och vi åkte till Holland (där jag är född, och där han bodde) för att hälsa på honom en sista gång. Medan vi var där gick han bort, en vecka senare var begravningen, och ytterligare en vecka senare, endast några dagar innan vi skulle åka hem till Sverige, togs min mamma in på sjukhus akut. Hon opererades dagen efter och fick ligga kvar på sjukhus. Jag och min bror fick inte veta vad det var för fel på henne men vi var tvugna att åka hem, för jag skulle ha intensivläsning till konfirmationen. Efter att min storebror (han är nu 17) och jag hade varit ensamma här i 2 veckor kom mina föräldrar hem och då fick vi veta att min mamma hade cancer i tarmarna och levern - samma cancer som min mormor och morfar dog i när jag var 5 år. Det var en tuff tid, och innan skolan hade hunnit börja efter lovet började mammas cellgiftsbehandlingar. Jag höll minen uppe i skolan och låtsades som ingenting. Min klassföreståndare fick reda på läget och jag blev tvingad till kuratorn, vilket blev väldigt bra. 9:an är tuff redan i vanliga fall, jag höll på att bryta samman och började även skära mig för jag mådde så dåligt. Jag förlorade mina 2 allra bästa vänner, men var tvungen att se dem varje dag så vi gick i samma klass. Jag hittade nya vänner, men blev inte riktigt lika tajt som med mina f.d bästa vänner.

Nu har jag börjat gymnasiet och min mamma har genomgått många cellgiftsbehandlingar, tappat håret, gått ner otroligt mycket i vikt osv. Folk tror att man vänjer sig, men det gör man inte. Det är så jäkla tufft att ha en mamma med cancer. Hon har genomgått 4 stora operationer och mår fortfarande dåligt. Hemma är jag som osynlig tills det finns något att bli arg över, då tar de ut allt på mig. Jag skär mig fortfarande och vet inte hur jag ska sluta. Jag saknar mina två f.d bästa vänner och min gamla kurator så otroligt mycket och känner mig helt ensam i det här.

Kuratorn på min nya skola vill kontakta BUP, men jag vill inte att mina föräldrar ska få reda på att jag skär mig. Hur ska jag göra?

J

BUP svarar:

Hej J och tack för ditt brev, som verkligen berör mig.

Vad sorgligt det låter och vad tufft det måste vara för dig. Du har förlorat många närstående och din mamma är allvarligt sjuk. 

Jag kan verkligen förstå att det måste kännas ensamt för dig nu. När någon i familjen har det så uppenbart svårt som din mamma, så tror jag att det är vanligt att känna som du. Att ens egna problem liksom inte är "värda" lika mycket. Men lidande kan aldrig mätas. Det är klart att det är oerhört synd om din mamma och hon behöver er i familjen jättemycket just nu, hon behöver ert stöd och omsorg för att orka med den här kampen mot cancer.

Men det betyder inte att ditt lidande och själsliga smärta är oviktig eller inte värd att ta på allvar.

Jag blir glad att höra att du trots allt har en person som pratar med om detta. Din klassföreståndare var klok som uppmanade dig att ta stöd från henom. Nu vill hen kontakta BUP, men du är orolig att det då ska komma fram att du skär dig. Jag vet inte om du tänker att vetskapen om ditt dåliga mående skulle bli för tung för dina föräldrar att hantera, eller om det finns andra orsaker? Vad jag vet är att de allra flesta föräldrar vill stötta och hjälpa sitt barn, oavsett vad det handlar om. Jag tycker din kurator har rätt i att du kan behöva en kontakt på BUP. Självskadebeteende är oftast något som man behöver professionell hjälp för att komma till rätta med.

Det jag funderar över är om inte ni två skulle tänka tillsammans på hur du ska kunna berätta för dina föräldrar? Kanske kuratorn kan hjälpa dig att ta kontakt med BUP för ett första samtal där du kan ges möjlighet att beskriva din oro, som på ett sätt faktiskt är väldigt förståelig?  Du är 16 år och verkar vara en klok och insiktsfull tjej. Du har rätt att ta egen kontakt med BUP, åtminstone för ett eller ett par samtal. Jag tror att BUP skulle lyssna på det dilemma som du sitter med just nu och försöka hitta en lösning som fungerar för dig. En lösning som skulle innebära att du får stöd och förståelse för din svåra situation.

Att vara barn till en svårt sjuk förälder har inte alltid uppmärksammats av sjukvården. Men jag hoppas och tror att det har förändrats. Jag vet inte var i landet du bor, men i Stockholm har man nu mer och mer börjat förstå betydelsen av att ge barn och övriga familjemedlemmar till en svårt sjuk, samtalsstöd. Jag tror det skulle vara en bra för dig om du kunde försöka ta reda på om du kan få prata med en kurator som finns knuten till det sjukhus där din mamma får vård. Stödsamtal kring oro gällande din mamma vara väldigt hjälpsamt. Också att få möjlighet att ställa frågor som du kanske inte vill fråga din mamma om just nu. Kanske kan du be din bror att följa med? Hur är er relation? Kan ni prata med varandra om sorgen och oron som råder i er familj?

Jag önskar jag kunde avlasta dig lite ur din sorg, ledsenhet och oro, men det är svårt, så här i ett brev.

Jag önskar dig, av hela mitt hjärta, varmt lycka till och hoppas att din mamma blir frisk från sin cancer.

P.S Jag länkar här till Vårdguidens information om hur man som anhörig till cancersjuka, kan få stöd. Du kan också chatta med en kurator på  BRIS. De är bra på att bolla tankar och funderingar med och du kan vara anonym, om du vill.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta