Jag stannar hemma för att slippa olika utskällningar

Hej. Detta är faktiskt första gången jag nånsin ber om hjälp hos nån som är professionell. Vet inte riktigt hur man börjar men startar med att berätta att jag precis har fyllt 13 och att jag började må dåligt sedan jag var 11, tror jag. 

Jag har ofta svåra perioder, kanske varje vecka, jag gråter konstant och håller mig i sängen när jag egentligen ska vara i skolan. Jag är nästan bara i mitt rum och lyssnar på musik, men ibland kan jag råka tänka på mitt liv och det är då jag mår som sämst. 

Jag oroar mig väldigt mycket över saker som andra inte gör. Jag har svårt att ta saker på rätt sätt. Tillexempel kan en lärare påstå att jag missar väldigt mycket i skolan och att jag inte kan hålla på såhär, med en ful ton i mina öron, då skulle nog det bästa vara att fixa arbeten och lösa problemen. Men jag stannar istället hemma, för att slippa höra olika utskällningar eller blickar hos såna som tycker att det går dåligt för mig. Så man kan typ säga att jag får ångest av att tänka på det. Problemet är att jag inte klarar av att hjälpa mig själv när andra pressar mig och bara får allt att bli sämre när jag faktiskt försöker förbättra mig. Och andra problemet är att jag inte vill berätta något för nån just för att jag inte vågar, det har pågått under en lång tid och jag vet inte hur man börjar. Jag kan inte vara ansikte mot ansikte och berätta hur jag känner. Jag undviker det väldigt mycket. Så när jag får sån kritik säger jag bara "Jaha" och försöker dölja allt så mycket som möjligt, men det kan ta över ibland, mitt skådespeleri, då kan jag börja känna andra saker istället, som ilska, då är jag väldigt negativt laddad och det kan leda till dåliga saker. Mina känslor kan förändras väldigt snabbt.

Jag vet inte riktigt vad jag kommit fram till egentligen. Men jag har liksom bara svårt att prata om saker, kan inte säga emot när jag känner något dåligt och kan inte prata om när jag mår dåligt heller. 

Jag har pratat lite med min mamma om vissa problem. Men det enda hon säger är att jag ska typ försöka tro att jag kan men det är nästan helt omöjligt. Och jag kan inte göra det om inte nån står vid min sida och hjälper mig. När det väl gått för långt slutar det med att jag börjar skada mig själv, jag har skurit mig själv, försökt få skador av olika föremål och så vidare. 

Till slut vet jag inte vad jag håller på med. Jag vet inte hur man gör för att fixa saker. Och alla undrar varför jag inte försöker göra det. Och jag vågar inte tala om för de varför jag inte gör det. Sedan fortsätter det bara så.

Detta var bara en del av hur jag känner, finns mer som gör att jag mår dåligt, men jag vet tyvärr inte hur jag ska uttrycka mig på ett bra sätt. 

Samantha

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tycker du beskriver och uttrycker dej väldigt bra. Jag skulle gärna vilja veta vad du menar med en "ful ton". Att det är något du inte gillar är väl klart. Jag undrar om du inte också kan bli ganska arg på de som kritiserar eller skäller ut dej.

Din ilska som kan komma snabbt. Vad gör du av den? Det låter inte som du kan uttrycka den till dem som du blir arg på. Det är inte så lätt att våga visa sin ilska och det är inte heller alltid så lätt att själv hantera den. Kanske stannar du hemma också för att komma över din ilska och kanske du riktar en del av den också mot dej själv när du blir alltför självkritisk och självskadar dej?

Det är bra att du och din mamma kan prata om dina problem. Har ni pratat om din ilska? Vågar du bli arg på din mamma?

Eftersom du har svårt för att prata om dej själv ansikte mot ansikte men är bra på att skriva om vad som händer inom dej så tror jag du skulle kunna ha stor nytta av att chatta anonymt med en annan tjej på Tjejzonen.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta