Min mamma vill kontrollera hela mitt liv

Hej!

Jag är en tjej på 18 år som inte kommer så bra överens med min mamma. Jag vet inte riktigt exakt när problemen började men jag tror att de började så smått för 5 år sedan och har med åren bara blivit värre. Det är som så att min mamma har ett enormt kontrollbehov över mig och detta får mig att må väldigt dåligt. Hennes kontrollbehov drabbar inte bara mig i familjen, det drabbar även min pappa och min 16 åriga lillebror men det går mest ut över mig. Eftersom hon under dessa åren ständigt har velat veta var jag har varit när jag har varit ute och aldrig låtit mig ha saker för mig själv har jag tröttnat ganska mycket på hennes beteende. I somras fyllde jag 18 och blev alltså då också myndig. Under detta halvåret har hennes beteende utvecklats från att ha kontroll över var jag befinner mig till att kontrollerna i princip hela mitt liv. Hon bestämmer vad jag ska ha på mig och anser hon inte att jag har fina kläder nog börjar hon skrika och fäller elaka ord till mig. Dessutom är det hon som ska bestämma hur mycket jag ska väga. Jag har alltid varit "kraftig" men har aldrig mått dåligt över det. Hon säger saker som " Du ska inte väga ett gram över 65 kg om två månader, du tar snart studenten". Jag är definitivt inte tjock, har bara några extra kilo. Men det största problemet är att hon tror sig veta hur jag känner och hur jag mår. Jag har sedan 4 månader tillbaka ett förhållande med en helt perfekt kille, enligt mig men så klart inte enligt min mamma. Hon anser att jag bara tagit honom "sålänge". Egentligen är jag ju inte kär i honom, utan mamma vet vem jag egentligen är kär i (tror hon) och därför mutar hon mig med fina stövlar, jackor och kläder som jag ska få om jag gör slut med min pojkvän och blir tillsammans med han andra som hon tror att jag egentligen är kär i. Hon har inte en blekaste aning vad jag tycker eller tänker. Detta har gått så pass långt att jag knappast pratar med henne om hur jag mår. Det har till och med gått så långt att jag inte vill ha någon kontakt med henne när jag väl flyttar hemifrån. Mamma har under hela min uppväxt ställt upp för mig och skjutsat mig till träningar, fixat och donat samt varit den perfekta mamman. MEN hon behandlar mig som jag vet inte vad när hennes kontrollbehov sätter fart och jag orkar inte med det längre. Jag vet inte vad jag ska göra och så fort jag försöker prata med henne om det blir hon ledsen och förstår hur dum hon varit, men sedan börjar allt om på nytt någon timme eller dag senare. Jag behöver någon som kan förklara för mig vad jag ska göra, för jag mår verkligen inte bra av det här. 

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev, där du gett en mycket levande beskrivning av hur det känns för dig att bli så kontrollerad av din mamma, som du är. Nu behöver du råd om hur du ska göra för att kunna må bra igen.

Du berättar att din mamma under din uppväxt ställt upp och hjälpt dig mycket, hon var den perfekta mamman. Det låter som om er relation under den tiden fungerade väldigt väl. Din mamma ställde upp på dina behov av stöd och hjälp och det förefaller som om ni båda två var mycket nöjda med det.

Kan det vara så att din mamma inte klarat av att successivt skaffa sig ett eget liv, när du sedan i tonåren behövt henne allt mindre? Du är en nu en myndig person som inte behöver en förälder på samma sätt som tidigare för att få omsorg och omvårdnad. Du kan ju kanske däremot behöva få stöd från henne på annat sätt både känslomässigt och ekonomiskt.

Du mår inte alls bra av att bli så här kontrollerad och det skulle nog ingen annan heller göra i din ålder! Den normala utvecklingen är att barn och föräldrar med tiden växer ifrån varandra och hittar sina egna liv på olika sätt. Det är en omställning som kan vara lika svår för både barn och föräldrar. Den unge ska försöka bestämma sig för vad hon/han ska göra av sitt liv framöver och föräldrar måste hitta det meningsfulla i sina egna liv, när de inte har barn att ta hand. Det är en utveckling som kan ta kortare eller längre tid och vara mer eller mindre smärtsam. De flesta hittar sedan tillbaks till varandra som vuxna i en ömsesidig respekt för varandra.

Jag förstår på ditt brev att din mamma inte klarat av den här omställningen än utan hon är helt fokuserad på dig fortfarande.  Det kanske är så att du får gå före i er frigörelse från varandra. Precis som du själv är inne på, så tror jag, att du då behöver någon att prata med. Eftersom du fortfarande går i gymnasiet så tycker jag att du ska söka upp kuratorn på skolan. Hos honom/henne bör du kunna få bra stöd i din situation. Du har också möjlighet att söka dig till Ungdomsmottagningen, www.umo.se , för att få stöd och hjälp.

Lycka till!

 

 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta