Vill bli respekterad

tjenare! jag är en kille och mina föräldrar förstår bara inte

jag menar, jag har svårt att kontrollera min ilska och när de gör mig irriterad får jag en ganska dålig attityd och ibland är jag bara irriterad för ingenting men de fattar lixom inte, det är inget jag kan göra åt och jag blir jämnt sedd som respektlös osv. 

mina föräldrar har helt vänt sig emot mig sedan jag började stå upp för mig själv och jag känner mig så djävulskt värdelös och jag vill bara vara sonen som de alltid velat ha men jag kan inte?

under tre år har jag blivit kränkt och de har behandlat mig som rent skit bara och till slut tröttna jag efter att leta efter deras kärlek och respekt så jag började få den dära ''fuck you'' attityden och jag började stå upp för mig själv, sa åt dem att de behandlade mig illa och att jag var trött, jag sa att de är respektlösa och inte bra föräldrar, jag berättade hur de fick mig att må, men då var jag såklart respektlös

jag har ett självskadebeteende och min far använder talesättet ''rispa på armarna'' och det är så triggande

jag säger åt min mor att jag tänker på självmord och då skriker hon på mig att jag inte vet vad jag snackar om och att jag ej har självmordstankar.

det är alltid dem det handlar om, det är aldrig jag som är offret, det är dem, och allt jag gjort i ca hela mitt liv är att försöka göra dem glada.

jag är respektlös när jag nämner foster familj, jag är respektlös när jag nämner hur de behandlar mig, jag är JÄMNT respektlös

de säger att de gör allt för att jag ska bli lycklig men de gör inte ett dugg

de låter mig inte prata med mina kompisar på mobilen som får mig glad, min mor säger att jag inte ser klok ut, att hon skäms över mig, att jag är en hora osv och min far säger att jag är korkad och dum i huvudet och att jag har förstört hans liv och att det är mitt fel att han och hans dåvarande flickvän hade gjort slut

jag vill ej bo här längre, jag vill ärligt talat bara flytta till min pojkvän för det skulle varit så mycket lättare, där blir jag accepterad som jag är men han bor så långt bort

jag är deprimerad, självmordsbenägen, har ångest, aggressionsproblem  och har ett självskadebeteende och jag skulle inte ha något av det där eller vara något av det om jag inte bodde här.

är jag inte bra nog? jag gör så jävla bra jag kan även fast jag mår som jag gör men det är alltid något som skiter sig.

jag blir retad i skolan för att jag är tillsammans med en kille och blir jämnt kallad bög osv

jag känner mig verkligen inte trygg någonstans, men jag antar att livet blir bättre?

jag försöker att hålla huvudet högt men det är så svårt och jag känner verkligen ingen livslust längre 

Allting bara skiter sig

jag är aldrig aldrig aldrig bra nog, jag är alltid respektlös

jag är bara så himla värdelös och ensam, jag vill kunna ha föräldrar som älskar mig men jag har verkligen inte det

allt är förstört, snälla hjälp.

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt fina och på många sätt rörande brev. Du beskriver en allvarlig konflikt med dina föräldrar och ni verkar helt fastlåsta i era positioner.
Om dina föräldrar också mår dåligt kanske ni tillsammans kan bestämma er för att söka hjälp. Ni skulle behöva någon som hjälper er prata med varandra, utan att såra och skada och som hjälper er få det bättre tillsammans.

Du känner dig inte respekterad av dina föräldrar och de känner sig inte respekterade av dig. Att ni ska kunna känna respekt för varandra skulle kunna vara ett gemensamt mål att sträva efter. Du skulle kanske kunna prata med dina föräldrar om detta förslag och om de nappar på det kan ni ta kontakt med familjerådgivningen eller socialförvaltningen där ni bor.

Vare sig om nu detta går eller inte tycker jag att du ska söka hjälp för egen del. Du skulle då också få möjlighet att fortsätta prata om din hemsituation, och hur du ska hantera den, så att det blir bättre för dig.
Som du själv skriver hänger säkert allt detta ihop på något vis, men jag tror att du faktiskt kan få hjälp att må bättre även om din hemsituation inte skulle ändras nämnvärt.

I dessa tider ska du inte behöva bli retad för att du är ihop med en kille. I skolan kallas det för mobbning och skolan har ett ansvar och en skyldighet att förhindra det. Så det är verkligen inte OK.
Om du inte redan gjort det tycker jag att du ska berätta om din situation för skolpsykolog/skolkurator och påminna dom om deras skyldigheter att hindra mobbning.

Slutligen: jag tycker det här är ett rörande och självutlämnande brev, skrivet av en mycket olycklig ung man som kämpar på sitt sätt att bli respekterad, älskad och vuxen med någorlunda självkänsla.

Kan du tänka dig att visa upp ditt brev och svaret för dina föräldrar? Kanske kan vad du skriver få dom att förstå dej lite bättre?

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta