Det är dags nu att jag får må bra

Jag har skickat in en fråga många gånger, men allt som jag fått som råd, att prata med mamma, prata med en kurator, det vågar jag inte, eller så leder det inte någon vart. Jag har hållt inne med min hemlighet, hur jag mår, i snart två år. På måndag, den 19:e, tror jag att det kommer bli löst. Alla i min årskurs fick en blankett med frågor man ska fylla i. På "Har du känt dig nedstämd eller ledsen de senaste tre månaderna?", svarade jag Ofta eller Alltid. Det är dags nu att jag får må bra, har jag insett. Men jag kommer aldrig sluta förrän mamma och pappa förstår mig. Mamma förstår inte, vill inte förstå. Pappa.. Han vill jag inte ens berätta för, han kommer bara klaga på hur svag jag är. Mamma har frågat varför jag äter så lite, men aldrig frågat om ärren. Både ärren i min själ och ärren på mina händer, armar och ben. Jag bär långärmade tröjor på skolan, för att ingen ska se mina ärr. På idrotten vill jag inte vara med, vill inte att folk ska se mina ärr. Vart man än går blir man dömd, vart man än går finns det personer som stirrar. Förutom när man är ensam. Därför väljer jag att vara ensam. Krossa fingrarna i dörren med flit, skära mig i armarna, slita mig i håret, gråta mig till sömns varje natt. Mardrömmarna, de ska jag inte glömma. Hur det plågar mig varje natt, stjäl min sömn. Jag gråter, gråter, gråter.
"Hur mår du?" "Bara bra" Svarar jag bara. Men nej, vad jag ljuger. Motsatsen till bra. Jag mår skit, hemskt. Jag vill bara.. Försvinna.. Jag kommer vara borta inom ett år. Jag slår vad om det.. Jag vill bara.. Dö..

DödInomEttÅr

BUP svarar:

 

Hej!

Tack för ditt brev. Du skriver att du skrivit till oss flera gånger tidigare och fått till svar att prata med din mamma eller kurator. Men du vågar inte. Hur du mår har varit din hemlighet. Samtidigt vill du ju så mycket att din mamma och pappa ska förstå dej. Du skriver att din mamma inte frågat om ärren du har. Har hon sett dom? Hur ska du få mod att bli mer tydlig mot dina föräldrar och varför är det så svårt att mer öppet berätta hur du mår? Du berättar med dina ärr men varför inte också med ord som inte går att missförstå?

Men nu har du fyllt i en blankett i skolan och berättat och du hoppas, tror jag, att skolan nu ska förstå hur dåligt du mår. Att du ska bli upptäckt. Det var modigt av dej. Du har brutit mönstret och tagit första steget att låta andra veta. Jag hoppas verkligen att skolan tar tag i din situation och ger dej chansen att berätta mer öppet hur du mår. Om du skulle behöva mer stöd och råd framöver tror jag att du skulle kunna ha stor hjälp av att chatta anonymt antingen med Tjejzonen eller BRIS. Jag håller verkligen med dej när du skriver att det nu är dags att du får må bra och att dina föräldrar nu måste förstå dej.

Du är en stor kämpe och knappast svag. Svag tror jag inte din pappa skulle tycka om han visste hur mycket du kämpat.

Lycka till!

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta