Mamma står inte ut med en till som mår dåligt

Allt är skit. Jag vet inte vad jag ska tycka eller tänka längre. Ena sekunden tänker man fel, andra sekunden tycker man fel. Man gör fel, tycker fel, tänker fel, klär sig fel, umgås med fel, gillar fel saker, allt är fel. Jag gillar inte att ha folk runt omkring mig, jag är inte bara folkskygg, jag hatar folk. Måste vara ensam, kan knappt vara med min familj. Varje dag spenderar jag framför datorn, ensam uppe på mitt rum. Jag kan skära mig själv, ställa mig ute i bara underkläder, för att plåga mig själv så mycket som möjligt. Jag gjorde slut med min drömkille idag, han brydde sig inte om mig. Allt är skit, eller nej, allt är värre än skit. Jag får påminna min mamma hela tiden om att jag vill gå till en kurator, eller till BUP. Men både min storasyster, som är vuxen, och min storebror, smart 16 år, har psykiska problem. Mamma står inte ut med en till, hon försöker ignorera mitt problem, och tror att det kommer åka bort så småningom. Jag har mått skit i snart två år, och snart får jag nog. Jag får påminna mig själv hela tiden om varför jag ska fortsätta leva, men jag tror inte ens på mig själv längre. Jag drömmer mardrömmar, varje natt, såna mardrömmar som inte ens flera års terapi skulle kunna hjälpa, mardrömmar om hur hela min familj blir mördad framför mina ögon, hemska mardrömmar, såna hemska mardrömmar att man inte ens vill leva längre. Jag har sovit 5 timmar på 54 timmar. En natt sov jag ingenting alls, inte en enda sekund. Jag vågar inte. Jag väger xx kg, men ska väga runt xx, minst, helst till och med xx kg. Men jag äter inte. Jag gillar inte mat. Jag tvingar bokstavligen i mig mat då jag äter. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag minns att på julafton kom våra släktingar. Jag ville inte umgås, var rädd. Så jag gick upp, öppnade fönstret och kravlade ut på mitt tak, eftersom att jag bor på andra våningen. Jag funderade på att hoppa. Det slutade med att jag la mig ner, i bara T-shirt och shorts, på plåttaket i två timmar. Jag bara låg där och grät, plågade mig själv. En perfekt julafton för en självmordsbenägen om du frågar mig.

Louise

BUP svarar:

Hej Louise, vad bra att du skriver till oss. 

Vet du, det gör ont i hjärtat när jag läser ditt brev, Jag blir ledsen men samtidigt ser jag din styrka och den kraft som du har. Du kämpar verkligen, men jag förstår att du inte orkar kämpa så ensam hela tiden.

Det är begripligt att din mamma tycker att det är kämpigt med flera barn som mår dåligt, men det är inte OK att hon inte hör när du ber henne att ordna tid åt dig, för det är inte ditt fel att dina syskon mår dåligt, och du behöver också hjälp.

Du är inne på rätt spår när du säger att du vill ha hjälp. Du behöver hjälp så att du kan sova och hjälp att hantera dina mardrömmar. Det finns flera sätt att arbeta med mardrömmar, så även om de är väldigt otäcka och gör så att du inte kan sova idag så kan man komma tillrätta med det. Du behöver också få hjälp att hitta sätt att sortera i dina motstridiga och ibland förvirrande tankar och känslor. 

Jag undrar om det skulle vara möjligt för dig att på nytt prata med din mamma och att du den här gången visar ditt brev och mitt svar. Om det inte är möjligt finns det andra sätt. Du kan vända dig till skolsköterskan/skolkurator i din skola så att de kan hjälpa dig till BUP. Du kan också vända dig till ungdomsmottagningen, på alla ungdomsmottagningar arbetar det kuratorer eller psykologer, Du kan titta på deras hemsida för att hitta adresser och få mer information om hur det fungerar.

Du kan också ringa själv till BUP och beskriva hur du mår. 

Jag hoppas att du fått lite hjälp på vägen. Stå på dig, jag tror på dig!


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta