Min lillebror förstör sitt liv

Jag har ett problem. Men problemet gäller inte mig utan min familj.

Jag har en lillebror som är 15 år. Han går i nian och har alltid varit en väldigt snäll kille, lättpåverkad men ändå smart. Det har förändrats. I våras började han vara med lite andra killar än de vanliga. Och sedan dess har han rökt, druckit, bråkat med mamma och pappa jättemycket och dessutom provat att röka gräs ett flertal gånger. Men detta visste inte jag och mina föräldrar någonting om. Inte förrän i höstas då polisen ringde på hemma hos oss. De grep min bror för narkotikainnehav. Vi alla var i chock. Jag tänkte att "okej, nu har han åkt fast. Nu måste han ju ändra sin attityd mot mamma och pappa och framför allt sluta umgås med de här knarkarkillarna". Men efter den här incidenten har det bara blivit värre. Han skolkar, han snor sprit hemifrån, han röker cigaretter, han struntar i att plugga, han är otrevlig mot hela familjen, han passar inte tiderna att komma hem. 

Mamma och pappa är förtvivlade. De är hårda och skäller på honom när han gjort nått dumt men det är som att de inte har någon kontroll över honom. Han käftar emot, lyssnar inte på vad de säger och svär. Trots detta försöker mamma och pappa sitta med hans läxor och prov varje kväll och hjälpa honom så att han ska få ihop bra betyg att söka till gymnasiet med. Men han är mest otacksam tillbaka. 

Det är som att vi har förlorat honom till en hjärndöd zombie. Han känns nästan personlighetsförändrad ibland. Och jag ser hur mycket mina föräldrar lider av det här och det gör att jag skäms. Jag vågar inte skolka eller få dåligt på proven för att jag är rädd för att göra dem besvikna. Vaddå, ska de misslyckas med båda barnen? Jag tycker synd om dem, att de har tagit hand om oss så väl och nu har en av oss blivit en rebellisk knarkare som inte förstår någonting? 

Och min bror. Jag är ingen psykolog (vill dock gärna bli) men han verkar inte må så bra. Ibland när han kommer hem från skolan kan han gå in i sitt rum och sova fram till middag. Vid middagsbordet sitter han med glasartad blick och ett mimiklöst ansiktsuttryck och stirrar. Gråter gör han aldrig inför andra, och jag har svårt att tro att han gör det när han är ensam. Ibland får jag intrycket av att han är deprimerad. Av oss två har jag alltid varit den ambitiösa, duktiga flickan som fick stipendium i musik och började på det svåraste gymnasiet i Stockholm och jag förstår om han känner sig jämförd med mig. 

Jag vet inte hur vi ska göra. Mitt förslag är att mina föräldrar och min bror går på någon slags familjerådgivning. Jag tror inte att han förstår att han förstör sitt liv och sin framtid så otroligt mycket. 

Eva

BUP svarar:

Hej Eva!

Jag förstår att du är orolig för din lillebror och tycker också att ni behöver hjälp. På din beskrivning undrar jag om inte din bror fortsatt att missbruka narkotika av något slag. Din beskrivning av att han blivit personlighetsförändrad, mimiklös, glasartad blick, sover mycket och skolkar etc gör att det känns troligt.

Så mitt råd är att dina föräldrar ska ta med sig din bror och vända sig till Maria Ungdom. Din bror kanske inte vill det, men det här gäller verkligen hela hans fortsatta liv. Om han inte missbrukar kan ändå hela familjen få hjälp där att prata om det som händer. Också hur ni andra i familjen ska kunna stödja honom i att vilja någonting annat än det han håller på med just nu. 

Vill också säga att det är en omöjlig uppgift för dig att försöka kompensera för din bror genom att vara problemfri och perfekt. Du gör så gott du kan, men ansvaret för honom vilar inte på dig. Du har också ett eget liv att leva, på ditt eget sätt.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta