Mörkret tog över

Jag har tappat det helt. Jag var borta för längesedan, mörkret tog över och gjorde mig till någon annan. Jag får hela tiden bära en mask. För jag ska se ut som en stark, glad och rolig tjej. Men egentligen är jag ingen, ett jävla psykfall. Jag är på riktigt rädd för mig själv. Jag har några gånger innan skurit mig. Det var långa mellanrum mellan varje gång för att jag hela tiden tänkte att detta ska jag inte göra om. Förra gången var ett bra tag sedan, men idag klarade jag det inte mer. Jag tog fram rakbladet och skar mig, djupare än förut. Det berodde på mycket, det var helt enkelt känslor som jag inte vågade/kunde släppa ut på något annat sätt. Ilska, hat, ensamhet, förvirring, osäkerhet, ja massor. Istället för att tex gråta för det hade jag redan gjort och det kändes som om det aldrig tog slut. När jag skurit mig så blev jag helt tom. Jag fick panik och blev så arg på mig själv. Tårarna sprutade åt alla håll, och det rann blod på mitt ben. Jag kände att nu spelar det ingen roll längre, jag vill bort här ifrån NU. 

Snälla hjälp mig, jag är på riktigt rädd för mig själv. För jag vill inte mer. De senaste dagarna så har jag haft flera tankar som snurrat i mitt huvud om att jag vill ta livet av mig. Tex när jag ska ta en huvudvärkstablett, så vill jag bara svälja hela paketet och hoppas att jag bara somnar in. Eller när jag var ute och gick, jag ville typ hoppa framför en buss eller något.. Jag är sjuk i huvudet helt jävla skadad. Jag älskar min familj över allt annat. Det är dom som håller mig uppe. Hade jag vetat att dom inte skulle bry sig om jag försvann så skulle jag vart borta för längesedan. Men jag vill inte ställa till med ett helvete för dom, jag är någons barn, barn barn, lilla syster, stora syster. Och jag vill inte göra dom ledsna. Jag har inte någon särskilt bra relation med någon längre. Jag är så jävla ensam.

Jag är fast i mig själv, som jag hatar mer än alla andra, mig. Jag skäms så jävla mycket. 

Nu kommer du skriva att jag ska prata med någon kurator eller något. Men jag har pratat med skolkuratorn. Hon vet mycket. Men inget utav det som jag skrivit i detta ''brev''. Det tog stopp, för jag är rädd för konsekvenserna. Jag litar inte på någon. Och jag känner mig inte något bekväm med henne. Jag ska börja prata med en annan kurator, och en remiss till BUP är också skriven. 

Men jag behöver mer än att bara prata. Jag behöver hjälp på riktigt. Fort, NU. Som jag skrev så är jag rädd för mig själv. Jag vill inte ha några mer ärr på benen. Och ännu värre jag vill inte riskera att mina tankar ska bli verklighet.

Vad fan ska jag göra? Ursäkta språket, men jag är så jävla rädd.

Jag vill inte ha hjälp, och jag vill inte att någon ska lägga sig i. Men det är på riktigt nu. Jag mår så dåligt. Skolan orkar jag nästan aldrig gå till..

Finns det någon risk att jag blir inlagd på något behandlingshem om jag berätta om detta oanonymt? Jag skulle behöva det, men jag vill nog inte.. 

Förlåt för ett så långt brev.. Jag har försökt förklara så bra som möjligt, jag är kass på detta men hoppas du förstår mig lite iallfall.

Tack.

psykfallet

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev.

Vad bra att du skriver till oss och vad bra att det har skrivits en remiss till BUP.

Du är verkligen bra på att beskriva hur dåligt du mår. Känslan av vanmakt, ensamhet, lidande och rädsla är mycket tydlig för mig och jag tycker absolut att du ska ta tillfället i akt och ta emot det stöd du kan få på BUP. För det finns hjälp att få.

Det behöver inte alltid vara så här, även om jag vet att när någon befinner sig djupt nere i "det svarta hålet" så är det så oerhört svårt att se att livet någonsin kan bli bättre. Men det kan det. Tro mig. 

Jag vill att du greppar tag i det där lilla hoppet och livslusten som jag tycker att du någonstans förmedlar och håller fast i det. Hårt. Sedan vill jag att du tar mod till dig och berättar (eller visar det här brevet) för den behandlare du träffar på BUP. Du måste ner i det där ömmande såret och tvätta och göra rent (för att använda en metafor) Det kommer att göra ont, men sedan blir det bättre.

Jag vet att det kan kännas svårt och läskigt, men det är det ända rätta. Du kan inte ta dig igenom detta ensam. Det tror jag ingen kan.

Jag hoppas du får tid till BUP snart.

I bland kan det kännas så där hopplöst länge tills nästa träff med terapeuten, eller kanske innan man ens fått en tid. Jag vill rekommendera två möjligheter till stöd och hjälp online. det ena är Tjejzonen och det andra är Självmordsupplysningen. På båda ställen arbetar volontärer som är så otroligt stöttande, inkännande och suveräna på att lyssna. Du kan vara anonym om du vill.

När det gäller att komma till behandlingshem så krävs det normalt en lång tid av utredning av bekymmer. Att skriva anonymt kommer inte innebära att du blir "inlagd".

Var nu riktigt rädd om dig och snälla, ge inte upp hoppet!

P.S Läs det här fina, tröstande brevet från en tjej som en gång i tiden mådde som du, men som hittade ut ur mörkret.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta