Har jag hittat mammas självmordsbrev?

Hej. Just nu känner jag att jag mest bara vill prata av mig. Först och främst så skäms jag över en sak jag inte rår för - jag gillar tjejer. Ingen förutom min allra bästa killkompis vet om det. Det känns som om ingen på skolan förutom jag är lesbisk, och det kan vara jobbigt ibland. Visst vill man bara berätta för sina föräldrar om hur man känner ibland? Jag känner bara att jag inte kan det. De har visat ganska tydligt att de inte gillar homosexuella och har även talat illa om dem, min pappa har även en ''skämtsam'' tröja om att han saknar tiden då homosexualitet inte var okej. Det känns tufft, speciellt den gången då mamma och jag diskuterade det där med när man växer upp och skaffar familj, och jag talade om att jag ville ha ett bra yrke men inga barn. Hon började le och sa att när jag hittar en fin man kommer jag ändra mig. Jag svarade ''Men tänk om jag inte vill gifta mig med en man då''. Blicken hon gav mig fick mig att känna mig som ett missfoster, hon vart klart förvirrad av vad jag just sagt. Så jag bytte samtalsämne för att inte göra henne orolig.

Den andra saken är om min mamma. Hon och pappa bråkar ganska ofta, han brukade vara alkoholist men han har skärpt sig... det kommer väl några få fredagskvällar men jag antar att det inte skadar. Jag satt vid datorn (jag delar laptop med mamma för jag använder denna till skoluppgifter) och gick in på dokument och såg att hon hade skrivit ett par nya. Det är fel att snoka men jag kunde inte motstå att klicka för att se vad det var. Först var det ett dokument till oss barn, där hon ber om ursäkt för vad hon är på väg att göra. Och att hon hoppas att jag och min bror kommer få en bra uppväxt även fast hon inte kommer finnas med oss. Det stod en massa annat, men dels det. Sedan ett till pappa, ursäkt till honom. Och igår hittade jag ett nytt dokument där det stod saker som jag inte visste om hennes och pappas förflutna tillsammans, såsom att när hon var gravid med min andra storasyster kom han hem med en annan kvinna, men när han märkte att mamma var hemma vände han om igen och försvann i flera månader. Han kom tillbaka någon vecka innan födseln. Han hade även varit borta långa perioder när min äldsta syster låg i magen. Min låtsasbror, den äldsta som var den ända hos mamma då, har nu sagt upp sin kontakt med pappa helt, för hur han alltid behandlat min mamma. Mamma tog alltid tillbaka pappa, det spelade ingen roll vad han gjorde, hur höga skulder han hade, hon tog honom tillbaka. För hon älskar och har alltid älskat honom. Han var otrogen igen flera gånger 2012 när jag var 11-12 år gammal och bodde varannan vecka i hans lägenhet. Han brukade vara full då också. Men mamma har alltid stått på hans sida, och har alltid försökt få honom att älska henne. Han är faktiskt inte så dålig nu längre..förutom gången han slog mig för jag inte var tyst som en mus, såklart fick jag skulden för jag skrek för det gjorde ont. Hur som helst vet jag inte vad jag ska göra just nu. Mamma kanske kommer ta självmord. Eller i vilket fall verkar det som så. Pappa försökte en gång 2009 när han sa att han skulle iväg med jobbet och inte skulle bli borta så länge. Sen kom han tillbaka för polisen stoppat honom. Fick inte ens reda på att han försökt ta självmord förens förra året ungefär. Min mammas pappa tog självmord när hon var 7 år gammal, det var det värsta som hänt henne och hon sa att hon aldrig någonsin kom över det. Hon skrev att hon har barnen i himlen redan, de väntar de med. Och att hon ska träffa dem. Det ska jag med en dag, bara inte så snart. 

Hjälp snälla.

Alexandra

BUP svarar:

Hej Alexandra och tack för ditt fina och välformulerade brev!

Du beskriver ett liv som låter väldigt tufft och framför allt ensamt. Du skriver att du behöver prata av dig och jag håller med. Jag tror att du absolut skulle kunna bli hjälpt av att ha en samtalspartner som kan lyssna på och stötta dig och framför allt hjälpa dig så att du inte ensam behöver känna så stort ansvar för, framför allt, din mamma.

Du har hittat dokument som du tänker är en slags självmordsbrev, som din mamma har skrivit. Troligen var breven inte avsedda för att läsas av dig. Kanske skrev hon dem i ett läge då hon kände sig desperat, kanske är det ett sätt för henne att "skriva av" sig? Kanske har hon allvarliga självmordstankar och planer? Hur det än förhåller sig så har du vetskap om dem och frågan är vad du ska göra av den vetskapen?

Är det läge att ta upp med din mamma att du har läst breven? Hur skulle hon reagera? Om inte, hur ska du då handskas med detta? Finns det någon annan inom familjen som du kan prata med?  Om det är så att du känner att läget är akut - det vill säga att du tror att din mamma allvarligt överväger självmord just nu - så vill jag att du omgående berättar för en vuxen, vem som helst som kan hjälpa. Du ska inte behöva ta hand om det.

Du har många tankar och funderingar som gäller dig och din familj. Jag vill rikta en absolut uppmaning till dig att verkligen söka samtalsstöd. Helst redan i dag!  Inte för att det är något fel på dig, utan för att få möjlighet att bolla tankar och idéer med någon i en dialog. Du har möjlighet att få det stödet på BUP, på UMO eller kanske mer anonymt med en Storasyster på Tjejzonen.

Nyss öppnade Kuling, en mötesplats för barn och unga till föräldrar med psykisk ohälsa, en chatt dit du också kan vända dig.

Slutligen vill jag beklaga att du får så lite förståelse från din familj gällande din sexuella identitet. Sättet dina föräldrar reagerar kring ämnet homo/bisexualitet låter både klumpigt och inte särskilt väl genomtänkt. När någon förhåller sig på sättet som din pappa gör, genom att till exempel bära T-shirts med kränkande text på, så blir man ju inte direkt motiverad att "komma ut", eller hur? Tyvärr delar du detta med många HBTQ-personer. Du kan läsa mer om detta här.

Jag tror att många vuxna egentligen inte menar något illa när de alltid förutsätter att ens barn, vänner, arbetskamrater eller andra, alltid är straighta. De är helt enkelt bara "mossiga". Det blir ändå så svårt för den som kanske kämpar med att förstå, eller förlika sig med tanken på, att man inte är "som alla andra". Personligen tycker jag att ett mer neutralt tilltal är bättre.
På BUP försöker vi till exempel säga "partner" i stället för pojk-/flickvän, vilket lämnar utrymme för att man faktiskt kan gilla antingen eller, eller både och.

Var du än väljer att söka stöd, så hoppas jag att du gör det snart. Ingen kan begära att du ska klara av att bära allt det här svåra och fixa det på egen hand.

Var rädd om dig.


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta