Tror jag har bulimi

Hej. Jag är 15 år och jag tror jag kan ha en ätstörning. Jag har läst lite om det och jag tycker att symtomen för ätstörningar stämmer på mig, speciellt bulimi. Jag har alltid vägt mer än andra och jag har alltid tyckt att jag har varit tjock. Jag vet att jag inte är det men jag är väl mullig/kurvig. I december började jag få ångest över när jag ätit och vad. Jag började tänka på allt jag ätit och kräktes upp det. Det har pågått ända sen jullovet fram tills nu. Jag äter som vanligt, får ångest och känner att jag måste göra mig ren från det jag ätit, kräks upp det och blir lugnare. I början kräktes jag en gång om dagen och efter fick jag skuldkänslor. Nu har jag blivit vanare så nu känns det bara bra att göra det. Fast jag får ångest också. Jag vet ju att jag måste sluta. Jag har märkt att jag är kallare om händerna, blir lite yr när jag ställer mig upp snabbt och fryser lite mer. Jag skippar frukosten på vardagar men inte på helger. Då spyr jag upp den. Den ända maten jag inte spyr upp är lunchen i skolan. Jag vet att det har blivit att jag spyr mer. Mina knogar svider och är röda och min hals är lite svullen. Jag kan inte äta utan att tänka på det. Jag tänker på mat hela tiden. Varje kväll bestämmer jag mig för att skippa lunchen i skolan med det går inte, då får jag ångest. jag skar mig förut men jag har slutat nu.  Jag berättade det här för min bästavän men hon tog det inte på allvar och skojar om det ibland. 

Elsa

BUP svarar:

Hej Elsa!

Så bra att du skriver till oss. Av din egen beskrivning verkar det som att du kan ha fått en ätstörning. Du har fin insikt i hur det är och du behöver hjälp. Du skriver att ätstörningen har påverkat dig fysiskt och att inte få i sig den näring man behöver är förstås skadligt för kroppen. Det handlar till en början om obehag av olika slag men kan, om man inte får hjälp, bli mycket allvarligt och påverka viktiga funktioner. Ätstörningar går inte över av sig själva och du behöver professionell hjälp. 

Du har berättat för din bästa vän, men vet dina föräldrar? Om du inte gjort det så kanske de kanske ändå märkt något, eller anat? Det är viktigt att du pratar med dem för de är viktiga i den behandling som du behöver. Förutom att du kommer få egna samtal och uppgifter så behöver du stöd hemma med hur du äter.

Tvekar du att berätta för dina föräldrar? Många drar sig för att berätta och tänker sig att föräldrarna ska reagera på jobbiga sätt. Kanske bli de arga eller förstår inte. Eller bagatelliserar och orkar inte  ta in att deras barn har problem. Och ja, så kan föräldrar reagera. Men sådana reaktioner går oftast över och föräldrarna blir i stället ett stöd och vill hjälpa till. För de allra flesta föräldrar förstår redan från början att deras barn behöver hjälp och ställer upp på alla sätt de kan.

Hur man berättar spelar ingen roll. En del säger det bara, andra skriver ett brev, eller visar sitt brev till oss. Många vill förbereda sig och välja vilka ord man ska använda. Det finns bra sajter för ätstörningar och andra självskadebeteenden: Shedo och Ätstörningszonen. Där kan man bland annat chatta anonymt. Om man behöver hjälp att berätta så kan man få tips om bra sätt.

Så i första hand behöver dina föräldrar få veta. Jag tycker du ska prata med skolsköterskan. Hon kan hjälpa dig till att få professionell hjälp i närheten av där du bor. Föräldrarna behöver stödja dig på olika sätt, kanske med att ta första kontakten, boka tider, finnas till hands när det känns som jobbigast.

Du har god insikt i vad det handlar om och bra förutsättningar att få rätt hjälp. Lycka till med det! 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta