Under lång tid mått mycket dåligt

Jag har under en lång tid mått väldigt dåligt och har då skadat mig själv, haft självmordstankar och nästan tagit mitt liv. Under en period kunde jag inte ens cykla över en bro utan att stanna för det enda jag kunde tänka på var att hoppa. 
Nu har jag fallit tillbaka i alla mina gamla vanor såsom att skada mej själv (lyckades sluta med det i ca 7 månader)

Jag har också riktigt dålig självkänsla och självförtroende, jag kan inte kolla på mig själv i speglar eller på bilder utan att direkt hitta fel på mig själv.

Jag försöker ge folk runtomkring mig lite hintar att jag inte mår bra men ingen fattar, de enda som vet hur jag verkligen mår är mina två enda vänner. Jag vill ha hjälp men kan inte prata med folk om hur jag mår, det enda sättet som jag kan vara seriös på är via sms för då är det ingen som ser mig och jag kan bara strunta i det om det blir för jobbigt.

Skolsköterskan tycker att jag borde gå till kuratorn vilket är lite konstigt eftersom hon inte vet nånting om mig men iaf, det hade ju inte riktigt funkat för mig då jag helst håller alla mina känslor för mig själv.

Mina föräldrar får absolut inte veta om hur jag mår då min mamma alltid pratar om hur dålig min pappa är pga hans diagnoser och sånt (de är skilda). Är extremt rädd för vad dom skulle tycka om mig...

Vet inte vad jag ska göra

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tycker det är ett väldigt bra och självreflekterande brev. Du beskriver dina besvär och de hinder du har för att möta någon och prata om dem. Och du ger också själv en slags lösning. Du tänker att det skulle fungera med sms av två skäl - dels blir du inte sedd på och om det blir för mycket känslor och jobbigt kan du strunta i det på något sätt. Jag tänker att när du sms:ar får du viss kontroll. Det har du kanske inte riktigt på samma sätt om du möter någon?

Du är rädd att bli betraktad. Jag antar att du får olika slags tankar om vad den andre kan tänka om dig och om det inte är positiva tankar utan tankar som liknar de du själv har då blir det svårt att stå ut och stanna kvar. Även om det också kan finnas en annan sida som säger dig att andra inte alls behöver tänka samma om dig som du själv gör?

Men det verkar finnas öppningar också. Du har två vänner som vet hur du mår och det måste väl vara du som berättat! Och jag antar att de får titta på dig också? Så det finns undantag - hur kan det komma sig? Det brukar handla om trygghet - att man känner sig trygg och accepterad hur man nu än är och tänker om sig själv. Det brukar inte komma på en gång utan brukar vara något som sakta byggs upp. Så brukar det också vara i en hjälpkontakt med till exempel skolkurator eller någon annan.

Det låter som din skolsköterska uppfattat något om dig fast du inte berättat? Kanske förstod hon något viktigt om dig - att du inte alls mår bra och behöver någon att prata med?

Jag tänker att precis de svårigheter du har att ta en kontakt som du beskriver till oss och de lösningar du själv tänkt ut - de skulle du och en samtalspartner verkligen behöva prata om tillsammans för att hitta en form som passar dig och gör det möjligt för dig att ta emot hjälp utan att få  för mycket ångest. Så småningom när du fått mer förtroende kanske också du tål mer "påträngande" kontakt? Jag tror det.

Så mitt förslag är att du tar kontakt med din skolkurator eller skolsyster och ge hen ditt brev och vårt svar som en början på en kontakt. Du skulle också kunna ta kontakt med en ungdomsmottagning och göra samma sak. På så sätt kan du tala om vad som skulle kunna fungera för dig. Det är viktigt att få veta för någon du ska kommunicera med!!

Lycka till!





Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta