Vågar inte berätta

Hej!

Jag är en 12 årig tjej som i flera månader har känt mig tom, sönder och ensam. Nyligen har jag börjat skära mig. Jag har ärr på halva vänsterarmen och snart kommer jag bli påkommen. Jag vill bara sluta leva, få sluta lida jag vill helt enkelt bara att det ska ta slut. Jag orkar inte längre.

Det känns som att om jag berättar för mamma eller pappa kommer de inte tro mig för att jag är så ung, ta ifrån mig min telefon och bli arga. De kommer säkert dra in skolan och göra en stor grej av det, och det är det jag minst vill ska hända. Jag hatar när folk tycker synd om mig.

Idag berättade jag för en vän men det blev bara värre. Hon var jätte förstålig men nu känner jag mig som en börda. Hur ska jag bli bra igen? Hur ska jag våga berätta för mina föräldrar?

Tindra

BUP svarar:

Hej

Du är 12 år och ditt liv har ju precis startat. Det är naturligtvis inte helt sant, men att du på dessa få år hamnat i ett läge då du känner dig ensam, tom och börjat göra dig illa, gör att mina varningsklockor börjar ringa.

Så här ska du inte ha det. Inte du och ingen annan 12- åring heller. Ingen annan heller. Du fattar naturligtvis.

Du vill att ditt lidande ska ta slut och orkar inte ha det så här mycket längre. Du har nått en gräns för vad du orkar med. Det är lätt att förstå och ännu större anledning att du ber om hjälp.

Nu när din gräns är nådd behöver du hjälp. Om du ber om hjälp kommer du orka mer. Det kan kännas skönt att dela smärtan och tyngden.  Låta någon annan bära dina tunga tankar tillsammans med dig. Någon som ger dig råd, tröst och beröm för att du är en kämpe som inte ger upp. Berömma dig för att du var modig och berättade hur förtvivlat läget var.

Du vill inte att folk ska tycka synd om dig, men beröm hoppas jag att du tycker är OK att få.

Mitt i allt har du lyckats hitta kraften att skriva till oss vilket var väldigt bra. Grymt bra jobbat.

Du kan ha det tungt just nu, men det betyder inte att ditt liv kommer se likadant ut om en vecka eller en månad.
Det kan vara så att du försiktigt börjar hitta tillbaka till en gladare version av dig. Vi kan hoppas att den drömmen blir verklighet.

Vägen till förändring som jag tror på är att börja berätta hur läget är. Dela med dig av dina ensamhets- och tomhetskänslor.

Vem du väljer att prata med är ett beslut du får ta. Rådet är att det är någon vuxen. Gärna någon du har förtroende för. Din fråga till oss handlade ju om hur du skulle våga berätta för dina föräldrar.

En fråga till dig: skulle du kunna ta hjälp av någon?
Kan någon annan vara med när du pratar med dina föräldrar? Din mentor i skolan? skolkuratorn? eller din bästa kompis förälder? Någon släkting, granne?

En vanlig oro vi får från våra brevskrivare gäller just det: - hur berättar jag och ovissheten runt hur reaktionerna blir efteråt.

Du tänker att de inte skulle tro på dig för att du är så ung. Bli arga, ta din mobil och göra en stor sak av allt. Kanske blanda in skolan.

Här behöver du våga och se hur reaktionerna blir. Om de gör en stor sak av det betyder det i alla fall en sak: dina föräldrar tycker att du är viktig och betydelsefull. De flesta föräldrar brukar ändå vilja göra det de kan för att hjälpa sina barn när de har det svårt.
Du ska inte känna att du är en börda.


Lycka till och tack för ditt brev. 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta