Började skära mig på både ben och armar

Hej. Jag är en tjej som nu går i årskurs 9. Jag började må dåligt redan i årskurs 1 eller 2 vilket var ett tag sedan. Mitt mående blev bara värre och värre hela tiden och när jag gick i årskurs 4 eller 5 så ville jag ta mitt liv och då kom mamma på mig. Hon ville att jag skulle gå till bup men jag vägrade eftersom jag verkligen HATAR att prata med andra. En vecka efter att hon fick reda på hur jag mådde intygade jag henne att jag mådde bra. Jag fortsatte må dåligt och har inte slutat må dåligt en enda gång. När jag började i åk 9 blev allt mycket värre och jag vet inte varför. Antar att det va stressen eller något. Men jag fick svårare att sova på nätterna och jag kan inte komma på en enda natt jag har somnat innan kl 3. Runt mitten av november hittade ett sätt att ta mig igenom vardagen lite enklare och jag började skära mig på både ben och armar. Det är inte så djupt men det är väldigt många sår och ärr. Jag är över 1500 ärr just nu. Det är jag säker på. Bara några av mina närmaste vänner vet om detta och jag vet inte hur jag ska berätta för mamma hur jag mår och att jag aldrig blev bättre. Anledningen till att jag i te heller vågar berätta är för att jag inte vågar få hjälp och behöva prata med någon. För jag kan verkligen inte prata med någon jag inte känner. Så hur kan jag göra?

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Du har haft problem under en otroligt lång tid men inte har vågat (inte har velat) att ta hjälp. Jag kan inte förtiga att jag tycker det var synd.
Men som man säger: bättre sent än aldrig. Och nu vill du få hjälp, även om det är svårt för dig.
Att du skriver ditt mejl till oss och frågar hur du ska göra är ett glädjande bevis för det.

Du säger att det största hindret för att be om hjälp är att du "hatar att prata med andra". Fast inte riktigt med alla andra. Dina närmaste vänner pratar du med i någon mån i alla fall. De vet om hur du mår att du skär dig. Det betyder för mig att om du har riktig, riktigt förtroende för någon kan du prata även om det svåra.

Jag skriver här att det verkar vara problem för dig att prata med andra just om det som är svårt. Du säger inte att du rent allmänt har svårigheter med att tala inför andra för övrigt, till exempel inför klassen eller i vanliga ytliga sammanhang.  
Kanske menar du att det extra jobbigt för dig att tala med andra om dig själv. Om problemen. Om det som gör dig ledsen. Om det som orsakar ångest. Om det som du eventuellt inte tycker om hos dig själv. Om besvärliga tankar och känslor.

Det är du inte ensam om. Dessvärre finns det även andra ungdomar som tycker att det är lättare att ta till ett rakblad eller annat och göra ett snitt på kroppen, än att börja berätta. De upplever (som jag tror du också gör) att det är alltför smärtsamt att erkänna även inför sig själv att det finns olösta konflikter, att man är missnöjd med sig själv och har en negativ självbild.
Ofta skäms man både inför sig själv och därför självklart inför andra av "avslöja svagheterna". Dessa ungdomar - kanske du med - ställer ofta ganska orimliga krav på sig själva, hur man borde vara, vad man borde kunna fixa, lösa på egen hand.

Jag vet inte något konkret om dig, det jag säger bygger jag på erfarenheter i arbetet med ungdomar som väljer den väg som du tyvärr hittills också har valt.

Men lyssna nu! Det finns ingen människa i världen som inte har problem, starka men även svaga sidor och olösta konflikter. Det finns däremot olika vägar att välja och för dig blev det självskadebeteende, som du nu ser inte löser någonting.
Du lider fortfarande, kan inte sova och det försämrar hela ditt mående.

Det är alltså jättebra att du nu ändå efterfrågar hjälp och jag tänker ge dig några råd.

Jag kan naturligtvis inte ens gissa vad det var som gjorde för många år sedan att du började hemlighålla för din mamma hur du mådde. Problemet är att du började ljuga för henne att du mådde bra.
Och det är också en sanning att en lögn ofta leder till nästa och nästa till nästa. Man bygger en låtsasvärld kring sig. Till sist  känns det nästan omöjligt att sluta med det, att skapa klarhet och säga sanningen.

Det kan verkligen vara knepigt. Jag föreslår ändå att du börjar där. Gå till mamma och säg att du vill erkänna någonting. Du kan säga att du vet att hon kanske blir arg eller ledsen för att du under åren har låtsats om att du mått bra.

Men du behöver hennes hjälp nu. Det är troligt att hon verkligen blir arg och ledsen. Det kan bli hennes första reaktion. Men föräldrars första reaktion brukar snabbt växla till att "mitt behöver min hjälp" och då kommer hjälpen.

Det andra steget är också svårt för dig. Vad händer om din mamma säger att ni måste gå till BUP eller till vårdcentralens mottagning för psykiska problem. Men du vill inte gå till någon och börja berätta där igen.

Jag tycker du ska diskutera detta med mamma. Vad ni två kan göra tillsammans och försöka lösa. Kanske finns det saker som ni kan börja med hemma. Till exempel att du går till henne när ångesten eller mörka tankar kommer och istället för att skära dig pratar med henne. Som ett försök till att börja med.

Men om du inte kan tänka dig att göra det, så finns det andra vägar.
Börja med att chatta på nätet med någon utan personligt möte och där du kan vara anonym.

Gå in till exempel på tjejzonen.se där du kan få en så kallad storasyster som du kan öva med att tala med om allt möjligt.

Ett annat sådant forum är föreningen tilia.se.
På båda ställen kan du få mer råd och vägledning.

Du kan också gå in på bris.se dit du också kan ringa på telefonnummer 116 111 och tala med en kurator.

Bättre sent än aldrig skrev jag i början av mitt svar.
Detta "bättre" är just nu. Ta tag i dina problem enligt vad jag föreslår, det är den väg du måste bestämma dig för.
På den vägen hittar du lösningarna.







Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta