Blir aldrig bra igen

Hej! 
jag har så svårt att förstå mig själv, jag har haft så mycket ångest varje dag i något år. Jag har ingen aning om varför jag har så mycket ångest, jag har det egentligen bra både i skolan och hemma. Jag började skada mig själv, och det är ingen som vet om det. Jag är rädd för att berätta men jag är också rädd för att det bara ska bli värre och värre när jag skadar mig själv. Hur samlar jag ens mod till att berätta det för någon? Jag är också rädd över att mina föräldrar ska bli väldigt arga eller besvikna på mig eftersom jag har det bra, och dem skulle ha svårt att förstå varför jag gör detta när jag själv inte vet. Det är de sista jag vill, att göra någon annan orolig pågrund av mig. 
när jag började skada mig själv så hintade jag för en av mina lärare, jag hade kort armat och gav till exempel mina läxor och prov med den armen jag har ärr på. Jag gjorde det för att hon skulle se de så jag skulle slippa att själv säga det. För jag vill ha hjälp, och kunna må bra igen. Men nu känns det som jag vara fastnat och att det aldrig kommer bli bra igen. 

BUP svarar:

Hej!

Du har inte fastnat, du har ju vänt dig till oss och det är starkt av dig.

Att må så dåligt är väldigt påfrestande. Du söker en förklaring, en orsak, men tyvärr brukar man sällan hitta det. Ångest är just begreppet för en rädsla som man inte kan knyta till någon särskilt, den bara finns där som en plåga. 

Alla har ångest ibland, men den varierar i styrka. Och när ångesten blir för svår kan det bli som för dig, att skära sig eller använda sig av andra destruktiva metoder som lindrar för stunden, men inte hjälper i längden.
Du behöver hjälp att hitta bättre och mer hållbara sätt att ta hand om sin ångest, mer om det sedan.

Det händer ibland att föräldrar reagerar negativt när de får veta att deras barn mår dåligt. Men det brukar i så fall vara alldeles i början och handla om föräldrarnas oro för sitt barn och en önskan att det inte ska vara så. Det kan visa sig i sådana omedelbara reaktioner som förnekande, bagatelliserande, besvikelse och ilska.
De allra flesta föräldrar förstår sedan och kan ta in barnets perspektiv. De blir förstås oroliga, det kan inte hjälpas när man älskar sitt barn.
Men de är vuxna och vet hur man kan göra, eller vart man kan vända sig, för att hjälpa sitt barn.

Du har insikt i att det kan bli värre och att du behöver hjälp, men din lärare verkar inte ha förstått.
Det bästa är förstås om du kan prata direkt med föräldrarna, eller skriva ett brev. Du är bra på det. Eller göra som med läraren: visa din arm. Men jag ska också tipsa dig om några andra ”omvägar”.

Eftersom läraren inte förstod så har du kanske någon vuxen som står dig närmare? Mormor, farfar, äldre syskon, annan släkting? Granne, kompisförälder? Skolkuratorn, tränare, mentor?
Det behöver vara en vuxen som litar på och tycker om.

Jag tycker också du kan gå in på sajter som Tjejzonen, Shedo eller Bris.
Där kan du läsa om liknande svårigheter och hur andra upplever dem.

På några sajter kan man också chatta och hos Bris kan man få prata med en vuxen. Titta på dessa sajter, de ger också bra tillfälle att skriva eller våga prata (anonymt) om de bekymmer man har. Det är ett bra sätt att just samla mod.

Kraftig ångest är svår att ta hand om själv, man behöver hjälp. Jag tycker att du ska prata med skolkuratorn. Helst med föräldrarna som stöd, men skolkuratorn tar alltid emot, även om man är själv.
Om du behöver mer hjälp än samtal hos skolkuratorn så kan hen hjälpa dig vidare.

Ungdomsmottagningen (leta efter en där du bor) är också ett bra ställe, där kan du också kan få hjälp utan föräldrarna.

Du har mod som räcker, det förstår jag av att du vågade skriva brevet till oss. Fortsätt nu i riktning till föräldrarna.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta