Känns jag ropar på hjälp hela tiden

Jag är tyst men mitt huvud skriker

Det känns som att jag ropar på hjälp hela tiden, att jag gör allting för att de ska fungera, men ingen annan ser eller förstår mina försök.

Jag är en tjej på 13 år, ska fylla 14 i juli. Jag har mått dåligt i 3 år alltså började de i 4an. De började med kroppskomplex, börja jämföra mig själv med andra, hade inte så bra kompisar, bråka hella tiden me familjen och sådana gräjer. Sedan i femman blev de värre, jag börja skada mig själv, få ångest o skolan börja gå dåligt.I sexan började jag gå till bup o tyckte inte de hjälpte ett skit för dom snacka ba om adhd o autism, skada mig själv mer, fick självmordstankar, panikattacker, depression, min stora syster börja må dåligt o skada sig, hade ba en kompis, skolka, tästa dricka, tästa droger, allt vs bara kaos o de va så mycket som hände och alla sa att det kommer bli bättre i de har gått 3 år, man tappar ju hoppet efter ett tag.  Nu går jag i sjuan, det är inte längre lönt att gå till skolan och hoppas på att de fungerar när de inte gjorde de för ett år sedan och bup har försökt med att göra ett eget schema till mig men det hjälper inte, hatar mig själv, skadar mig själv, har ingen ork eller motivation till någonting.

Jag orkar snart inte mer o vet inte vad jag ska göra, ingen förstår mig o ingen kommer aldrig göra de. Och de här att jag skadade mig själv, de gör jag inte längre för jag känner ba VARFÖR?! och så känner jag med allt. Med handen på hjärtat, de hade varit så enkelt att bara inte bli född från första början. Nu tänker jag bara att "alla dör ju någon gång varför kan jag inte bara göra de nu innan någon annan gör de?!" eller att jag önska att de bara fans en knapp som gö att de ba tar slut någon gång. Tänker dagligen på självmod och att jag ba önska att jag var med om en olycka eller att de stog en person med en laddad pistol i handen på andra sidan dörren.

De e så mycket frågor men inga svar, ska jag göra de, ska jag ta livet av mig? Hur ska jag göra de? Kommer någon änns bry sig, jag menar folk dör ju hella tiden, va e de som e så speciellt med mig?.. Inget..

Jag går ju till bup men de hjälper inte, dom förstår inte mig o jag kan inte förklara så att dom gör de. Mina föräldrar e bara i vägen o gör allt ännu värre än de ba e.

Jag måste få hjälp för vill igentligen inte detta

E

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Det återkommer i ditt brev en stark längtan att bli förstådd och kanske också att själv kunna förklara så att andra förstår. Verkar inte som du tror du kan det? Vilket är konstigt med tanke på hur bra du är på att skriva och beskriva hur du har det och mår.
Kanske är du bättre på att skriva än att prata?
Eller kanske känner du dig friare att berätta om dig själv när du skriver än när du pratar?

Det du efterlyser är väldigt viktigt. Att du inte känner dig förstådd kanske också gör att du känner dig ensam och utanför? Att du inte känner dig förstådd verkar också påverka din BUP-kontakt. Hur ska de kunna hjälpa dig på ett bra sätt om du inte känner dig förstådd av dem eller om du inte kan förklara för dem på något bra sätt hur du mår och vad du vill ha hjälp med?

Det behövs ett samarbete där du känner dig förstådd och där du får en möjlighet att göra dig förstådd. Finns det det? Har du möjligheter att berätta om dina problem och ditt liv? Kan du själv ta plats och utrymme? Det är inte alltid lätt och speciellt inte om du tycker illa om sig själv. Då är det lätt att känna att man själv inte har så mycket att komma med. Kan det vara så för dig?

Du skriver att du är tyst, men ditt huvud skriker. Kanske är du tyst och är orolig att ingen skulle lyssna på dig och bry sig om dig? Att bli förstådd är inte alltid så lätt. Det brukar behövas tid och plats.
Behöver du ett utrymme där du får en chans att berätta och de andra lyssnar?
Men också att du berättar hur du faktiskt mår och vilka tankar och känslor du har (det du beskriver i ditt brev).
Jag tror att om du berättar det, då kommer du ha en bra chans att känna dig förstådd och att andra verkligen bryr sig om dig. Både dina föräldrar och de du träffar på BUP.

Så försök berätta om hur du mår - din känsla av hopplöshet och dina självmordstankar.
Om det blir lättare kan du visa ditt brev till oss och vårt svar. Jag tror det är viktigt nu att du tar ett steg ut till de andra och gör ett nytt försök att nå dem - istället för att du besviken drar dig tillbaka in i dig själv. Du vill ju få hjälp.

Vill du prata mer om detta kan du ringa Bris eller om du mår verkligt dåligt så kan du ringa Mind-självmordslinjen.

Det är verkligen bra att kunna ringa någon när man mår då dåligt, som du gör.

Lycka till!





Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta