Hela min barndom har jag känt att jag inte var värd nånting

Hej, jag känner mig väldigt trött på livet, och har haft självmordstankar för några år nu. Som ni har kanske märk så är jag inte svensk, jag kommer från Colombia och har bott här i Sverige för nästan 3 år nu.

Det finns många anlendningar av att jag vill ta livet ifrån mig, min kusin försökte våldta mig flera gånger när jag var 5 och jag har inte blivit samma sen dess, hela mitt barndom har jag känd som att jag inte var värd nånting och bara önskade jag skulle bara va en normal barn, med en normal barndom, utan nåra trauma. Min pappa är beroende av kokain och är alkoholisk, och hans vänner är knarklangare men jag har haft nästan ingen kontakt med honom hela mitt liv efter att mamma lyckades fly ifrån honom när jag var 3, de enda minne jag har från honom var när jag besökte honom lite då och då, och då var han nästan alltid full. Min bror som jag älskar mest av alla han bor hos min pappa och har nu problem med droger, och jag har inte sätt honom sen jag flytade till Sverige. Nu bor jag här med min mamma, hennes svensk sambo, och hans barn. Hans barn dissar både mamma och mig och gör som att vi inte finns, de hälsar inte ens på oss, och mammas sambo tillåter det. Jag hoppades han skulle vara min pappa, eftersom jag hade aldrig haft en, men det blev inte så, han behandlar både mamma och jag som att vi är skit, han gör som att vi inte finns när hans 19-årig tvillingar är runt, och även om de behandlar honom som skit så e han aldrig elak mot de, medans han skriker på mig "LÄGG AV!" när jag försöker krama honom, när hans barn krashade bilen så sa han ingenting åt dem, men igår kväll när jag försökte säga åt honom att inte använda papper för att torka golvet utan att använda en trasa eftersom det är inte bra för miljön så slog han mig på armen och skrek igen "LÄGG AV!", sen gick mamma och grät i badrummet och bad mig att förlåta henne för att hon har bli ihop med en idiot som honom. och när mamma sa åt honom att hon var både trött och arg att han behandlade oss på så viss så dissade han henne bara och sa ingenting. och efter det så gör han som att den inte hände nånting,  

Det gör mig arg att mamma måste bära med en idiot som honom, och att han behandlar mig som skit, skriker på mig, och beter sig som en idiot mot mig när jag inte gör något dåligt, medans hans barn är bara bortskämda skitungar som är elak mot oss och honom och en av de har blivit arresterad av polisen flera gånger, och då säger mammas sambo ingenting åt dem. 

Jag har börjat känna mindre och mindre över tiden, ingenting gör mig glad, ingenting gör mig ledsen, bara känner ingenting, de saker jag brukade gilla göra ger mig inget glädje längre, och jag vill inte hängas med nån. och idéen av att ta mitt liv är alltid mer eller minder där. Mamma försöker att hyra en lägenhet så att hon och jag kan bo ensam utan nåra idioter, men det är inte så lätt att få ett jobb, vi har inte heller kunna få se vårån familj sedan vi flyttade till sverige, eftersom mamma har inga pengar och mammas sambo säger "dEt äR fÖr dyR" även om han ger typ 3000 kronor bara tills hans kriminella son per månad och reser hela tiden till andra länder ensam, eller med hans dotter, medans mamma och jag måste stanna hemma för han vill inte vi följer med. Jag vill inte ta mitt liv för att det skulle verkligen affektera mamma, men ibland vill jag verkligen bara göra det. Jag tycker det finns för många människor i jorden och då måste man tänka till att om man är a piece of shit så är det kanske bättre att göra det där tjänsten till jorden, det är nånting fel på mig, jag är en hora och jag är så utråkat på allt.

katu

BUP svarar:

Hej!

Du har varit med om svåra saker under din barndom i Colombia. Din mamma har försökt skydda dig och sig själv när ni flydde från din pappa.

Har du kunnat berätta om de övergreppen för din mamma? Eller har du behållit det för dig själv och tänkt att det på något sätt varit ditt eget fel? Det var  inte ditt fel. Det är din kusins fel och de vuxnas, som inte kunde eller förstod att skydda dig.

Sen tre år bor du nu i Sverige och i en annan familj. När en familj inte har det bra tillsammans kan Socialtjänsten gå in och försöka göra så att det blir bättre. De talar då med alla i familjen och ger stöd och råd.
Man kan själv kontakta Socialtjänsten eller så kan någon annan göra det åt er. Du kan läsa mer på länken koll på soc vad Socialtjänsten kan göra.

Det kan förstås kännas svårt både för dig och din mamma att ta steget att kontakta Socialtjänsten. Kanske av rädsla för vad mannen och hans barn i er familj ska säga eller göra. Din mamma kananonymt kontakta Socialtjänsten i er kommun .

Då tycker jag att du ska försöka tala med någon annan vuxen. I din skola finns kanske skolkurator eller skolpsykolog. Där finns också skolsköterska och din mentor. Försök tala med någon av dem.

Om det inte fungerar kan du själv vända dig till ungdomsmottagningen i din kommun. Där finns kuratorer med stor vana vid att tala med ungdomar.

Du kan också ringa till BRIS och tala med en kurator där. Då kan du vara anonym om du vill.

Varken du eller din mamma ska behöva ha det så här. Man har rätt att kunna känna sig trygg hemma i sin familj. Det är viktigt.

Kanske också din mamma kan behöva någon utomstående att tala med om er situation. Hon kan ringa Kvinnofridslinjen telefon 020-505050.

Både du och hon kan också läsa på unizon.se vad de kan göra.

Gör något av detta! Även om du är rädd. Du och  din mamma ska inte ha det så här.

Det är inte fel på dig.
Det är hur du har det omkring dig som är fel.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta