Fastnat i ett självskadebeteende

Hej, jag är en tjej på 14 år som har fastnat i ett självskadebeteende, det började för ett år sedan och några månader. Jag har inte mycket vänner i skolan och jag drar mig lite tillbaka i skolan eftersom det är mycket folk. Det är aldrig någon som undrar var jag tar vägen om jag går undan eller frivilligt vill arbeta med mig om vi ska jobba i par. För ett år sedan hade jag en depression och mina föräldrar blev lite oroliga. Jag hade även hållit på att skära mig med en rakhyvel regelbundet i en månad innan det kom fram. Några i skolan hade sett det och gått till min mentor, och hon hade sedan meddelat mina föräldrar att jag skär mig. Pappa pratade om det på kvällen och var lite orolig, men han förminskade även problemet genom att säga att ”du rispar bara dig, du skär inte dig”. Jag och mina föräldrar har aldrig haft en bra relation, dom är skilda och bråkar väldigt mycket, för dom ses ganska ofta ändå. Mamma pratar illa om pappa, o pappa pratar illa om mamma med mig. Mamma kan även få utbrott och skrika och svära vilket gör mig ännu mindre trygg att prata med henne, och pappa bara ställer krav på mig hela tiden. När jag var mindre lade han upp jätte mycket mat till mig och skällde ut mig om jag inte åt upp, han kunde även stå och skrika på mig när jag hade ångestattacker. Detta höll på ganska länge men håller inte på längre, men det gör så att jag inte känner mig trygg att prata med honom, och jag känner att jag inte riktigt tycker om min pappa och har aldrig gjort efter allt som hänt när jag varit liten. Jag har lättare att prata med min mamma, men allt jag säger till mamma berättar hon för pappa, och mamma har själv problem med stress och klagar på allt inför mig, och om jag börjar klaga på skolan, säger hon tyst till mig och att hon inte vill höra. Men jag har iallafall hållit på att skära mig i över ett år, och det var då ett år sedan mina föräldrar fick veta det men dom släppte det ganska snabbt och har ingen aning om att jag fortfarande gör det, och det är fruktansvärt illa just nu. Under flera månaders tid har jag gjort det flera gånger om dagen, och jag vill inte göra detta, jag vill må bra, men det går inte. Jag känner mig ful, dålig för att jag har ont i huvudet hela tiden i skolan och får därför inget gjort. Jag har tagit sönder ett rakblad och tagit ut en kniv och skär mig med den, vissa gånger djupa, och vissa gånger inte lika djupa, men jag vill inte hålla på såhär. Det blöder igenom mina kläder och jag skäms så grovt över det. En dag lade jag ut en bild på Snapchat där jag stod i kortärmat och tog en bild i spegeln, det syntes lite att jag hade skurit mig men brydde mig inte så jag lade upp den på min privata story, och då fick jag höra att jag triggar andra jätte mycket när jag lägger upp det osv, och raderade bilden då och kände mig så himla värdelös och dålig, för jag vill ju absolut inte trigga andra. 

ibland på dagarna mår jag faktiskt bra och är glad, men varje kväll vill jag skada mig, och kan inte sluta tänka på det förrens jag har gjort det, och sen ångrar jag mig efteråt. Vill ta mig ur detta men det går inte, vill må bra och leva ett bra liv utan ångest och självskadebeteende.

A

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt långa och fina brev!
Du beskriver levande och detaljerat hur du har det.
Du har allt för länge brottats med dina svårigheter på egen hand. Genom skolan fick dina föräldrar kännedom om att du skadar dig, men har inte tagit detta tillräckligt på allvar. Jag tror att detta också väcker stor besvikelse hos dig.

Eftersom du saknar stödet från dina föräldrar är det väldigt viktigt att du får annan hjälp. Du berättar att din mentor pratat med dina föräldrar. Jag föreslår att du vänder dig till din mentor igen och förklarar att du behöver mera hjälp.
Kanske ska hen ta kontakt med skolans kurator och diskutera hur de bäst kan hjälpa dig? Du behöver dina föräldrars medverkan för att få mer och adekvat hjälp för din ätstörning. Det kan du få på vårdcentralen eller BUP, beroende på hur vårdcentralen kan hjälpa dig.

Om det finns någon annan vuxen du har förtroende för kan du vända dig dit också. Du ska inte behöva vara ensam med din ångest längre. Att skära sig kan ofta vara ett sätt att dämpa ångest, samtidigt ger det ny ångest för du ångrar dig.

Det låter som din familjesituation varit svår och att du inte fått det stöd du har behövt. Du säger att du kan prata med din mamma, men att hon inte alltid orkar lyssna och att hon har egen stress.

Jag hör  något viktigt i ditt brev och det är din önskan och dina försök att lösa problemen själv. Att  skära dig har blivit din enda väg att lindra ångest. Det är allvarligt och väldigt viktigt att du får hjälp att hitta andra vägar. Men du ska inte göra det på egen hand utan ta emot hjälp som finns.

I ditt brev förklarar du din situation - och hur du har det - väldigt tydligt och levande. Du kan använda ditt brev som du skrivit hit för att förklara för din mentor om det känns lättare än att prata. 

Har ni någon skolkurator på skolan kan du också vända dig dit. Dina föräldrar måste också få veta hur du har det och hjälpa dig vidare, även om de inte kan stödja dig som du önskar. Eller kanske kan de det - om de blir tillräckligt oroade?

Lycka till!
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta