Svårt berätta för min pappa att jag självskadar

Hej!

jag har under ca 9/10 månader mått väldigt dåligt och gråtit väldigt mycket, och jag har i ca 6 månader gjort illa mig själv. Men det har nu under de 2 senaste månaderna blivit allt värre då jag nu använder ett pennvässar blad. och jag har användt en yxa nån gång

Min allra bästa vän gör också illa sig vilket blir att vi påverkar varandra, vi har liksom lovat varandra att berätta när nån av oss har gjort nåt mot sig själv/skärt sig, vilket leder till att vi mår sämre av det. 

Jag har också haft samtal med socialen på grund av att jag och min mamma har konflikter väldigt ofta och vi har lite familjeproblem.

Jag vill verkligen berätta för mina föräldrar men jag vet inte hur de skulle reagera eftersom min mamma skulle inte förstå och det känns som om att min pappa bara skulle bli irriterad, för jag vill verkligen ha hjälp innan det blir värre för det känns inte som att det här kommer att sluta utan att det bara blir värre och värre. Men jag vill verkligen inte att det ska bli besvikna på mig men jag vill samtidigt ha hjälp men jag vill inte att de ska veta. för jag är verkligen trött på att gömma mina ärr och alltid behöva gömma mina armar i långärmade tröjor och nu börjar det dessutom bli varmare och folk kommer att börja undra varför jag går i långärmat. För jag vill verkligen ha hjälp, men jag vet att min pappa inte gillar att gå på samtal hos soc. 

det är lättare att berätta för min mamma och sånt, men jag vet inte hur pappa skulle ta det och det känna som om att han skulle berätta för hela min släkt på pappas sida (mina föräldrar är skilda) och att hela släkten skulle tycka dåligt om mig. det vore lättare om jag bara fick hjälp och att mamma vet och inte pappa, men eftersom om att min mamma inte kan så bra svenska (min mamma kommer från Libanon och är döv)  och det skulle bli väldigt svårt för mig att förklara för henne. Jag och min pappa har inte riktigt pratat om sånt här, så det skulle bli väldigt jobbigt att förklara för honom vi pratar liksom inte om mående. 

Jag vet bara inte vad jag ska göra?

Ska jag berätta för min mamma och sedan när jag är redo så kan jag berätta för min pappa? Eller hur tycker du/ni att jag ska göra?

Irr

BUP svarar:

Hej!

Vad bra att du skriver till oss! Precis, som du så klokt säger, kan det vara svårt att ta sig ur ett självskadande helt på egen hand. Och särskilt svårt kan det vara när man delar självskadandet med en kompis som också skär sig. För som du också säger så kan man då påverka varandra på ett destruktivt sätt.

Du känner att du behöver hjälp, men att det skulle vara svårt för dig om din pappa fick reda på att du skär dig. Han skulle inte förstå.

Ibland är det så att föräldrar har svårt att förstå. Att de, när de blir oroliga kan göra saker som gör att det blir än svårare för en själv. Som att din pappa skulle blanda in släkten och de skulle, som du säger, fördöma dig.

Därför tycker jag att du ska berätta för din mamma först. Men jag tycker också att du ska vända dig till någon professionell vuxen som kan förstå dina svårigheter på ett mer neutralt sätt än föräldrar som blir oroade (och som dina) kan vara upptagna av  egna svårigheter som de talar med Socialtjänsten om.

Du ska också tänka på att detta att ni haft det jobbigt i familjen säkert har varit tungt och svårt för dig. Att du skär dig kan vara ett sätt för dig att försöka hantera dina svåra känslor.
Förstås är det inte ett så bra sätt. Du låter din frustration, din ledsnad och ilska gå ut över dig själv. Och den lättnad det ger dig är bara tillfällig.

Men dina tunga känslor går att förstå utifrån hur du har det omkring dig. När du talar med någon utomstående kan du lättare se att det du känner inte är fel eller dåligt och att skärandet är ett försök för dig att hitta en utväg där du inte har sett någon annan. Men att tala med någon som kan hjälpa dig är ett mycket bättre sätt.

Finns det någon på Socialtjänsten, om ni ännu har kontakt där, som du kan tala med? De känner ju redan till familjesituationen . När föräldrar är i kris och har egna konflikter kan de vara för upptagna  för att riktigt kunna se hur barnen mår.
Då kan föräldrar behöva hjälp så att de kan vara ett bättre stöd för sina barn. Det  är något Socialtjänsten kan hjälpa till med och därför är det bra om de vet om hur du mår.

Om ni inte har en pågående kontakt med Socialtjänsten kan du själv kontakta dem. Men om det inte fungerar tycker jag att du ska vända dig till skolkuratorn och berätta om hur du mår. Kuratorn kan också hjälpa dig att tala med dina föräldrar och förmedla kontakt till Socialtjänsten och/eller till BUP.
Om du bor i region Stockholm finns en BUP-mottagning på BUP Globen för döva och hörselskadade där både hörselskadade barn och barn till hörselskadade föräldrar är välkomna. Bor du i någon annan region kan du gå in på 1177 vårdguiden eller fråga någon i din skola om vad som finns.

Du kan också vända dig till ungdomsmottagningen i din kommun. Där finns personer med stor erfarenhet av att tala med ungdomar.

Försök tänka på vad du själv behöver nu. Inte på vad din pappa eller din släkt kommer att tycka.
Och försök sätta stopp för att tala med din kompis om skärandet. Risken är att ni påverkar varandra på ett negativt sätt. Din kompis kan också må bättre av att tala med någon vuxen.

Du verkar vara en klok ung person. Kanske har du lätt att ta för stort ansvar för andra.

Försök att också tänka på dig själv!


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta