Förstår inte mig själv

Jag förstår inte mig själv. Inte hur jag tänker eller är, inte vem jag är, känner mig som en total främling för mig själv. Har ingen känsla av identitet och det är jättejobbigt!! Liksom finns jag ens?? Jag har så mycket problem, alla möjliga, jag mår jättedåligt av de men hittar inget som stämmer överrens med hur jag känner när jag läser. Tex har jag humörsvängningar. det har alla, jag vet bara inte om mina är normala. Kan gå från självmordsbenägen till överlycklig på några timmar. Kan önska död åt en person och hata den, men nästa dag älskar jag den. Allt pendlar så starkt hela tiden. Och i vissa perioder är jag urtrött, går inte i skolan, är ledsen hela tiden. Sen mår jag bra i vissa perioder, klarar allt och är på topp. Så det pendlar både i långa perioder och korta. Så om jag överlag är väldigt nere i några veckor kan mitt humör under de dagarna gå från jäääättearg till skitledsen eller glad, men överlag är jag deppig. Kan inte kontrollera min ilska. Är så irriterad ibland o kastar saker eller slår sönder. Typ i 2 v kan jag ha normala rutiner o må bra. Sen 2 veckor har jag jättemånga komplicerade rutiner jag ska följa, sen i 2 v följer jag inget alls. Förlåt om det blir rörigt men mitt huvud är rörigt. Vissa perioder svälter jag mig, andra kräker jag väldigt mycket, andra hetsäter jag. Jag är jättekänslig för att bli ’lämnad’. Om typ min mamma säger att hon inte har tid för mig just nu tex, ksk jag blir jätteledsen o känner mig som en börda o är övertygad att hon hatar mig. Så måste jag få överdrivet med bekräftelse att det inte är så. Så är det ofta med vänner också. Jag har skadat mig själv i perioder, tex slå eller riva eller skära men det skäms jag för. Skäms jättemkt över hur jag är. Jag är dock jättebra på att maskera, låtsas för folk utanför familjen att jag inte har dessa problemen. Typ lärare o så. Hittar inget namn på dessa problemen o känner att om det inte finns namn, så kan de inte behandlas. Ksk är det bara att va tonåring? Är osäker på ALLT. Finns ingen stabilitet för mig. Trots att livet utanför min hjärna är väldigt stabilt. INGENTING är nånsin säkert o allt pendlar så snabbt. Ena sekunden stannar jag inte för bilar o blir nästan påkörd för det e kul, sen är jag rädd för allt o paranoid, sen ksk jag går ut i regn mitt i naten med shorts o lägger mig på marken. Eller tar för mycket av mina sömntabletter bara för o se vad som händer. Förlåt att jag skriver så mycket. Det verkar SÅ mycket värre när man skriver ’allt’ (finns 10000 saker mer) samlat än vad det är. I min hjärna är det alltid kaos men inte utifrån alltså. Det tar så mycket på mig. Mår så dåligt. Har ingen kontroll alls över hur jag tänker eller agerar. Känner mig också jättesvag när jag berätyar för folk om detta. Kan man fixa detta? KAN detta va någon diagnos? Vad ska jag göra? Snälla hjälp det är jättejobbigt att varje dag är en bergochdalbana där jag vill dö och vill leva bästa livet nånsin under samma timme. Oops alla känslor är riktiga!!! när jag säger ’vill dö’ menar jag verkligen det. Har också bedömts av er att inte ha någon npf diagnos, så det är inte det 

Ostabil person

BUP svarar:

Hej!

Det är inte svårt att förstå hur jobbigt det är att uppleva varje dag som en berg-och-dalbana. Och onekligen, det du beskriver i ditt mejl om dina humörsvängningar och impulsiva handlingar återger med all tydlighet att det inte mycket stabilitet som finns inom dig. Trots att du säger att din omgivning är stalbil, förhoppningsvis också trygg.

Du har tidigare gjort en neuropyskiatisk utredning på BUP som inte har kommit fram till någon diganos. Det är alltid bra att kunna utesluta den ena eller andra diganosen. Men du undrar med all rätt om det kan vara något annat och i så fall vad.

Det är faktiskt så att det lugnar oss när vi kan sätta ett namn (diagnos är ett samlingsnamn) på vissa bestämda svårigheter, på det som oroar och stör oss. Du har också rätt i att en diagnos ger oss riktlinjer för behandling och om det inte finns någon tydlig behandlingsmetod ger det i alla fall riktlinejr till förhållningssätt och hantering av problemen.

Däremot tar du fel om du tror att ett namn på en diagnos är en förutsättning för att få behandling just för de konkreta problem och svårigheter som en person brottas med. Vet du att de allra flesta psykiska problem kan aldrig sorteras in i en diagnostiskt kategori? Det som är möjligt att benämna, beskriva själva problemen och tillsammans med en behandlare lura ut hur man kan hantra dem. De flesta patienter vi möter behöver reda ut vilka saker som triggar en, hur man kan förhålla sig till dessa eller avvärja känslostormarna som hotar att bryta genom.

Det är också ett faktum att vi människor är väldigt olika på hur intensivt vi upplever och uttrycker våra känslor, hur vi lyckas med att kontrollera och styra dem. Eller på motsatt håll, att våga överhuvudtaget visa och uttrycka dem. Ganska mycket av det är faktiskt biologiskt betingat och är medfödda läggningar men det finns alltid faktorer i omgivningen med.

Du är uppenbarligen en person som har ett mycket intensivt känsloliv. Du vågar verkligen ge dig i in känslorna och leva ut dem. Till viss mån är det bra men det får inte gå överstyr. Det vill säga du måste kunna ta kontroll så att inte känslorna bestämmer över dig och vad du gör. Att lära dig tekniker att kunna stävja dina känslor och balansera dem är något du behöver hjälp med, men även utan någon diagnos.

Nå, mitt förslag är att du går tillbaka till mottagningen där du var patient. Helst tillsamamns med dina föräldrar. Ni måste berätta vilka problem du upplever idag och att du behöver hjälp med att kunna nå en viss balans. De svängningar, den obalans du upplever orsakar ett psykiskt lidande som inte kan bara lämnas därhän. Och att bara ta sömnmedicin är knappast den bästa sättet för en tonåring att hatera sina problem och oro som hindrar att gå ner i varv och få en bra sömn. För allt detta krävs samtal och hjälp med metoder för få kontroll.

Allt det som jag säger gäller helt oavsett om mycket av det du upplever idag beror på en stormig tonårstid och ett identitetssökande som också utmärker denna period i livet. Hjälp måste du få i alla fall utifrån dina konkreta behov. Sedan måste du också veta att lite beroende på hur länge sen du gjorde utredningen kan man begära en ny bedömning, till och med inhämta en så kallad "second opinion" om man inte får tillräcklig hjälp.

Ifall det inte fungerar på BUP kan du  på egen hand vända dig till ungdomsmottagningen. De kan också ge dig hjälp med att hantera känslor och stötta dig i ditt identitetssökande. Och ifall de anser att du ska få en ny barnpsykiatrisk bedömning kan du åberopa det när ni återigen vänder er till BUP.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta