Ångesten gör mig utmattad

Hej!

Jag är 11 år, snart 12 och är i en väldigt osäker och jobbig position i mitt liv just nu. 

Jag har haft ångest i ungefär 2-3 år nu och det blir bara värre. Jag vill få hjälp men så fort jag får den så nekar jag allting och blir mer och mer rädd för att bli dömd över det jag har att säga. Jag föreställer mig liksom hur mina vänner kommer att hata mig och hur värdelös de kommer tycka att jag är. De tankarna har börjat växa sig större nu och jag klarar verkligen inte av de eftersom att de totalt tar över min vardag. 

Jag vågar inte prata med mina föräldrar om det, detsamma med lärare och vänner. För att jag säger till mig själv vad det värsta som kan hända kommer att hända mig ifall jag säger mina inre problem. Jag känner mig värdelös, inte bra nog och alldeles utbränd. Det enda jag kan känna är en stark ångest och att jag är utmattad efter varje skoldag som går. 

Det blir som värst på nätterna då det kan gå så långt att jag kan börja tänka på självmord och att jag ibland önskar att jag inte ens var född. 

Jag behöver hjälp. 

L

L

BUP svarar:

Hej!

Du skrvier på ett nästan häpnadsväckande moget sätt (och stil) om din ständigt närvarande ångest. Det framgår mycket tydligt att du är helt låst i ett ältande av dina alltigenom negativa tankar om dig själv. Sedan lägger du ut dessa dina negativa tankar på andra och ältar vidare hur de också skulle ha samma sorts negativa tankar om dig, vilket i sin tur förstärker din negativa självbild. Kan du se vilken ond cirkel du befinner dig i?

Så går det till när man inte får något annat perspektiv, andra synvinklar, alternativa möjligheter att tolka det som sker omkring en, det som man tror att andra tror, och så vidare.

Jag förstår att det är jättesvårt för dig att klättra över den höga mur du har rest omkring dig som är byggd av misstankar om hur andra tänker om dig. Det hindrar dig i att ta reda på om det verkligen är så eller det kanske finns något annat där ute, utanför din egen tankevärld. Människor, nära och kära, kompisar, kamrater, lärare och allra vitkigast dina föräldrar som älskar dig, uppskattar dig, ser dig förhoppnignsvis inte felfri (vem är det??!!) men älskvärd, rar, klok, känslig, smart, bara så som också är. 

I nuläget litar du inte på att det är möjligt: Jag kan inte ens gissa varifrån allt detta kommer, din misstro till andra, din rädsla för att bli dömd, nedvärderad, hatad. Men jag vet att du måste samla mod och bryta upp detta destruktiva ältande innan du fullständigt sjunker ner i ångest som börjar "ta över din vardag", ditt liv.

Du säger att du vill få hjälp och om jag förstår det rätt så har du också försökt att göra det. Men när du var där på plats låtsades du om ingenting.

Jag tycker at du ska göra ett nytt försök. Jag vet inte var du har varit, vem du talat med, men gör ett omtag igen. Jag ger dig ett tips som kan fungera. Vem det nu än är du börjar prata med (föräldrarna eller skolkurator eller annan) var ärlig och säg: "jag är så rädd att om jag berättar om mig kommer du att inte tycka om mig, kommer du att tycka att jag är en dålig person", alltså så som du känner. Då är det lättare för den person du talar med att ge dig stöd och hjälp att ta nästa steg och nysta upp vad som ligger bakom din nedvärderande självuppfattning och hur du kan ändra på den.

Du kan kanske testa det på dina föräldrar. Men du kan vända dig också till skolkurator eller tala med den vuxen som du har lättast att tala med. Kan var en lärare eller en annan familjemdelem.

På nätet kan du få mer uppmuntran till det jag säger till exempel om du chattar anonymt på tjejzonen.se eller på bris.se. Du kommer att se att det är möjligt att bryta den onda cirkel med din självförstärkande ångest.

Prova så som jag råder dig.


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta