Vill ge alla en chans att rädda mig

Hej, jag är djupt deprimerad, har självmordstankar och svårt självskadebeteende (psykiskt en lång tid och nyligen fysiskt). Jag mår verkligen inte bra, jag vill skära mig så fort jag får chansen, igår/idag fick jag reda på att min bästa vän har självskadebeteende också, men hon har öppnat upp för sin pojkvän och sina 2 bästa vänner (en av dem är jag). Jag har som röster i mitt huvud som säger att jag är dum i huvudet, svag, idiotisk, borde dö m.m. Jag har varit deprimerad i mer än 2 år nu det har varit så här dåligt förut men blivit lite bättre sen, men jag har aldrig blivit av med nedstämdheten. Jag vill dö, men ändå ge alla en chans att rädda mig att bevisa att de faktiskt bryr sig, men jag vill så gärna dö, men ändå inte göra min mamma, pappa eller bror ledsen, ändå är viljan så stark att bara ta massa Alvedon som jag har fått på recept pga min huvudvärk, eller att ta kniven på hemkunskapen och hugga mig själv i magen, eller att klättra upp på en höjd och hoppa ner, och att skära på mina armar, ben och sidorna av överkroppen, bara för att dämpa och bli av med smärtan. Jag vet inte om jag vill ha hjälp, jag har inte kunnat berätta för någon. Ibland tänker jag att jag ska ta tillräckligt med Alvedon för att överdosera men inte dö av det. Jag kan nästan se det framför mig, jag sitter där i klassrummet och så däckar jag, skulle de få panik? skulle de ringa 112? Vilka skulle bry sig? vilka skulle bryta ihop? skulle jag vakna upp på sjukhuset? Skulle jag dö, skulle jag överleva, vad skulle hända efteråt?

Min mamma ska vara med i en tävling och då ska hon vara borta 4 veckor max och 1 & 1/2 veckor minst, beroende på hur länge hon är med i tävlingen, då kommer jag bara att träffa min mamma på helgerna och jag vill ju att hon ska vinna, men jag vill även att hon ska åka ut tidigt så att hon kan komma hem, så att jag får träffa henne. Jag kommer att sakna henne så mycket och jag vill inte att hon ska åka överhuvudtaget. När hon fick erbjudandet så var jag 100% för att hon skulle vara med, men nu när hon faktiskt ska åka så gråter jag floder.

Jag vill inte att hon ska åka, men jag vill att hon ska vara med, om jag tar överdos och hamnar på sjukhus, kommer hon att komma tillbaka igen? Jag är så jävla självisk just nu och jag hatar mig själv för det men jag vill inte vara borta från min mamma det vill jag inte.

Alv

BUP svarar:

Hej!

Det är verkligen mycket starka känslor du ger uttryck för i ditt mejl. Inte bara starka utan även en del mycket motstridiga känslor. Men om vi tänker efter så är det två ganska skilda problemområden du talar om. Det ena är ett mer kortsiktigt, det andra är ett mer långvarigt problem.

Låt oss börja med det som har en kortare tidsperspektiv. Det gäller din mammas deltagande i en tävling som medför att hon ska var borta någon eller några veckors tid ifrån dig. Inför hennes frånvaro har du riktigt dubbla känslor.
Å ena sidan ville du att hon ska vara med och å andra sidan kommer du att sakna henne enormt och vill inte att hon ska åka iväg.

Det är inget konstigt med att ha dubbla känslor. Snarare är det mycket vanligt. Det kan gälla helt banala sker. "Ska jag köpa denna fina tröja som jag så vannisingt mycket vill ha eller ska jag lägga undan pengarna för att kunna köpa det där dyrare, men lika vansinnigt fina klänningen senare?"
"Ska jag gå på den där festen som jag vill gå på eller nej, jag ska inte göra det för jag är rädd att jag blir ensam där."
"Ska jag byta till den där nya skolan som är så nära mitt hem och slippa pendla på morgonen som jag hatar, eller stanna i den gamla skolan för om jag byter kan jag inte träffa min bästa kompis varje dag även på rasterna?"

Det här kallas med ett fint ord ambivalens. Som du ser av exemplen ovan står vi där oftast inför något val med ambivalenta det vill säga dubbla känslor och motstridiga viljor och önskningar. Det är vår vardag nästan. 

Du är inte självisk när du vill att mamma ska vara hemma med dig. Du är ambivlent när du samtidigt också vill att hon ska lyckas och gå vidare till att segra i tävlingen. Det beyder bara att du älskar henne och önskar henne det hon önskar, men du är hennes dotter och därför vill du vara i hennes närhet.

När de gäller sådana motstridiga känslor är det alltid bäst att tala ut om dem. Mitt råd är att du säger till mamma (i en lugn stund) hur du känner och att ni hittar varandra i era äkta känslor. För jag kan tänka mig att även din mamma kan känna dubbelt inför sin resa och tävligen. Ärlighet och öppenhet hjälper oftast i sådan situationer.

Men sedan har vi ett annat mycket mer omfattande och djupare problem: din långvariga nedstämdhet, ditt självskadebeteende och självmordstankar.

Du tänker att experimentera med att ta en massa tabletter för att se hur dina nära och kära och andra i skolan skulle reagera. Men nej! - jag tycker att du ska börja någon annanstans och på annat sätt.

Du säger att ingen -förutom en kompis - vet om ditt självskadebeteende och självmordstankar eller hur deprimerad du har kännt dig under en lång tid. Men du säger samtidigt att du inte vill dö för att du vet att dina föräldrar och din bror skulle bli ledsna. Alltså: du vet att du är viktig för dem, att de älskar dig. Men du är kanske inte tillräckligt säker på det och därför vill du testa deras kärlek genom att göra ett suicidförsök.

Jag säger att det finns andra vägar att gå. Att experimentera med självmord är farligt! Även om du egentligen inte vill dö kan du inte hundraprocentigt veta om det du gör inte tippar över och din kropp tar mer skada än du avser.
Alltså att du dör fast du inte vill. Det är inte värt att riskera, jag tror det inser du själv.

Vad är det som hindrar dig i att säga till dina föräldrar hur du har det? Är du rädd för att de inte förstår, att de blir arga och bara skäller ut dig? Eller är det möjligt att de först blir chockade men sedan ger de dig den hjälp som du behöver?

Har du någonsin försökt att tala med mamma eller med pappa om att du har så negativa tankar om dig själv, att du nedvärderar dig, att du har en alltigenom negativ självbild, självuppfattning så som "rösterna" säger i ditt huvud?

Om du verkligen vill ge dem "en chans att rädda dig"  som du skriver - gör åtminstone ett försök att tala med dem på allvar. Sedan kan ni tillsammans söka hjälp på BUP eller på vårdcentralen som numera brukar ha mottagning för psykiska problem.

Men om du under inga omsändigheter vill tala med dina föräldrar - vänd dig omgående till ungdomsmottagningen. De träffar och hjälper många ungdomar som brottas med sådana problem som du har. Självklart kan du också söka hjälp hos skolkuratorn.

På nätet kan du få stöd och vidare vägledning till exemepl på tjejzonen.se där du kan chatta anonymt om dina känslor och tankar.

Likväl kan gå in på bris.se Dit kan du också ringa på telefonnummer 116 111, speciellt ifall självmordstankar kretsar i ditt huvud.

Om en ungdom har sådan tankar som du har och skadar sig själv finns det alltid orsaker till det. Dessa orsaker måste du reda ut med hjälp av vuxna. Om det inte går inom familjen eller inte hjälper tillräckligt, måste professionell hjälp komma in.

Följ mina råd så kommer du förstå orsakerna till lidande och kunna göra något åt dem med målet att må bra och kunna uppskatta dig själv som den person du är.
Den chansen ska du ge till dig själv och till alla andra runtomkring dig.

 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta