Har en ätstörning

Hej..Jag har en ätstörning och har haft en senaste året.När jag var liten hade jag också olika problem med maten  men allt blev farligt när jag fyllde 12 år där jag fick en ny kompis som hade en ätstörning .I början trodde jag att hon var helt knäpp men vad jag inte visste var att exakt samma sak hände med mig . Jag började gå på olika diets och skippade frukost och jag tittade hela tiden på anorexia videos på youtube och jag var redo att göra allt för att se ut som dom.Sen tänkte jag att om jag inte behöver frukost behöver jag varken lunch eller middag.Jag började se bra resultat enligt mig och  det slutade med att jag gick ner 10 kilo .Hela min värld bestod av mat och det gör det ännu idag men samtidigt vill jag inte berätta för någon vuxen för att det känns som om jag slösar han/hennes tid .Efter att allt med maten blev värre så dog min farfar från ingenstans vilket påverkade mig jättemycket . Jag mådde så dåligt så att jag skippade skolan och om jag gick till skolan så satt jag bara där och grät .Medans jag svälte mig själv fick jag massor av kommentarer och det blev riktigt jobbig ,först var det bra kommenterar men sedan började mina kompisar gå runt och säga att jag var ett anorexia barn till alla och då var alla lärare på mig och det triggade igång mig så himla mycket(dom är ännu på mig idag). Om jag inte äter lunchen så blir det värsta förhöret hemringning . Jag har pratat med skolans terapeut och det slutade med att jag sa för mycket och hon skolsyrran tvingades att väga mig . Runt omkring den tiden blev jag fast med kalorier och nummer som visades på vågen .jag fick inte äta mer än xx kalorier på 2 dagar . Ibland svälte jag mig själv i 4 dagar och då så svimmade jag i skolan. Jag har ändå inte sluta med detta och det känns som om att jag inte har rätt att söka hjälp förens jag är ”tillräckligt sjuk ” .När mina föräldrar fick reda på att jag gått ner massor så grät dom för att dom var medvetna  om mitt förflutna (gamla mat problem ) Dom erbjöd massor av hjälp men jag mådde så dåligt när dom fick reda på det för jag såg hur det påverkade dom så jag bestämde mig för att låtsas och säga att allt var bra igen men efter ett tag började jag lura mig själv  så att jag verkligen trodde att jag var frisk  vilket jag inte var och nu har jag precis kommit tillbaka på square one .Jag forsätter att svälta mig själv och att prata hjälper inte.Mina föräldrar älskar mig och jag älskar dom men vill inte såra dom men vet samtidigt inte vad jag ska göra . Min kompis som har en ätstörning har nu tid på bup och vet helt ärligt inte varför jag skriver här för jag vill inte bli frisk än .detta är min värld .

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tycker du avslutar ditt brev så fint. Dels skriver du att du inte vet varför du skriver brevet  eftersom, tänker jag, du också skriver att du vill inte bli frisk än. Varför skriver du då? Men kanske vill du ändå berätta om din matvärld fast du inte än vill bli frisk? Det finns säkert massor att prata om och att prata är ju ändå en slags fönster ut -en öppning mot andra världar och tankar.

Din kompis har en tid på BUP. Hur påverkar det dig? Har hon bestämt sig för att lämna matvärlden? Varför det? Hoppas ni två fortsätter prata med  varandra fast hon nu får hjälp. Kanske kan du stötta henne att bli frisk även om du själv ännu inte riktigt är beredd? Kanske hon kan bli din guide?

Du skriver också - "detta är min värld". Jag tänker att så är det nog. Du skriver att  hela din värld består av mat och du beskriver en del om den världen och hur den påverkar både dina föräldrar och kamrater skolan. Det har varit din värld under minst ett år. Men du skriver också om annat som jag tänker är viktigt även om eller kanske trots att det inte handlat om mat och vikt.

Du skriver att du inte vill prata med någon vuxen för det känns att du slösar han/hennes tid. Hur då tänker du? Det känns verkligen inte som något slöseri med tid att läsa ditt brev och skriva det här svaret.

Du har också tankar om att det inte hjälper att prata och du vill inte såra dina föräldrar. Det låter som du skulle kunna bli väldigt ensam med dina tankar. Kanske är det lättare att prata med någon utanför familjen till exempel skolkurator eller en ungdomsmottagning. Jag tror också du kan få ut mycket av att chatta på Ätstörningszonen om alla de frågor du har men kanske ännu inte ställer.

Lycka till!


 









Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta