Kuratorn berättade för min mamma

Hej!

Jag är en tjej på 14 år. Jag har ångest, någon blandning mellan anorexi & bulimi, självskadebeteende samt självmordstankar.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Även fast jag har kompisar som vet om att jag inte mår bra och bryr sig om mig så känner jag mig så ensam. Bara jag agerar som att jag mår bra så är det som att mina kompisar tänker "Åh va bra hon mår inte dåligt längre". Så är det med alla som vet. Bara jag säger "rätt" saker och gör "rätt" saker så är de glada.

Det är som att jag befinner mig i en skräckfilm som aldrig tar slut om inte jag tar slut på mig själv.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Det har gått så långt så att jag tycker att jag förtjänar allt detta som händer mig. Som att jag är en ful äcklig klump som bara är i vägen.

Har försökt prata med kuratorn men det resulterade bara i att hon berättade för mamma om min ångest (bara om ångesten) så henne tänker jag inte gå tillbaka till.

Det känns som att om jag söker vidare hjälp så kommer de bara säga "det är bara i huvudet" "det är inte farligt att äta" men för mig är det farligt, vilket de förmodligen inte kommer att fatta.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Det är ganska läskigt faktiskt... Jag dödar mig själv långsamt och alla tittar på. Men det som är konstigt är att jag inte är rädd. Jag är inte rädd för döden. "Om den kommer så kommer den". 

Jag vet inte vad jag ska göra för att jag vill ju liksom fortsätta gå ner i vikt men resten av grejerna skulle vara väldigt skönt att bli av med!

Har ni något tips?

Jag skulle också vilja få något tips på hur jag kan koncentrera mig i skolan då det blivit ett stort problem. Jag behöver anstränga mig för att till och med hänga med i vanliga konversationen eller när jag tittar på filmer. 

Ett svar skulle uppskattas något enormt!

// 14 åringen 

Anonym 2.0

BUP svarar:

Hej!

Du mår inte alls bra och känner dig väldigt ensam med i det. Man känner sig ensam när man inte kan dela sina känslor med någon annan. Och då får man heller inte den hjälp man behöver.

Dina kompisar blir lättade när du verkar må bättre. Det är säkert för att de blir oroade när du inte mår bra men de vet inte vad de ska göra för att hjälpa dig. Det är ofta svårt för unga människor i din ålder att förstå vad ditt mående kan handla om och vad de ska göra för att du ska må bättre.

Du har talat med kuratorn och det ledde till att hon berättade för din mamma om hur du mår. Hur reagerade din mamma? Blev hon orolig? Ville hon söka mer hjälp än av kuratorn som du inte ville gå till mera?

Det är viktigt att du får tala med någon om hur du mår. Då kan ni tillsammans förstå mer om varför du känner dig så här. Varför du känner ångest och har tankar på att inte vilja leva. Varför du försöker dämpa dina känslor med att skada dig själv och att äta för mycket eller för litet. Svåra känslor hör ihop med något. Det hör ihop med hur man har det omkring sig, i familjen, med kompisar, i skolan. Och det hör ihop med hur man tänker om sig själv och om varför det är så här. När man talar med någon som förstår, blir det lättare att se situationen på nytt sätt och att se vad man behöver för att må bättre igen.

Jag tänker att kuratorn ändå var klok som ville att din mamma skulle förstå hur du mår. Föräldrar behöver veta sådant de inte förstått. Men kuratorn borde ha talat med dig så att du förstod vad hon ville säga till din mamma och varför hon skulle göra det, så att du kunde säga vad du tyckte.

Du vill, säger du, fortsätta gå ner i vikt men bli av med det andra som är svårt. Jag tror att din viktnedgång också är på väg att bli något svårt och att det skulle vara bra att du även kom tillrätta med den.

Att du nu fått svårt att koncentrera dig i skolan kan säkert höra samman med att du äter för litet och att du mår dåligt känslomässigt. När du mår bättre psykiskt kommer koncentrationsförmågan att bli bättre. Till dess tycker jag att du ska tala med din mentor så att skolan kan hjälpa dig med att underlätta din koncentration.

Men det du behöver göra först är att tala med någon som kan hjälpa dig med hur du mår. Som du själv säger är det inte bara att säga att det inte är farligt att äta och så äter du. Man kan behöva mer hjälp än så.

Därför är det ändå bra att din mamma fått veta hur det är av kuratorn. Känns det omöjligt för dig att fortsätta tala med kuratorn? Du skulle kunna tala om för henne hur det kändes för dig att hon talade med din mamma. Om det inte känns möjligt för dig att tala med kuratorn, kan din mamma kontakta BUP.

Där kommer man inte att säga att ”det bara sitter i huvudet”. Man kommer att förstå att du behöver hjälp till att må bättre igen.

 

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta