Uppplever inte någon mening med mitt liv

Hej!

Jag är en 17-årig tjej som i 4 års tid (sedan 2016) brottats med anorexia, svår ångest och tvångstankar samt nedstämdhet och självskadebeteende. Trots att jag i julas blev fysiskt frisk från anorexia (alltså jag fick min mens tillbaka), har jag kvar både ångest (som är generaliserad) och tvångstankar, varav nedstämdheten blivit alltmer omfattande. Jag upplever inte någon mening med mitt liv och stressen och pressen i skolan har successivt ökat då jag behöver A i alla ämnen för att komma in på den universitetsutbildning jag vill gå. Samtidigt kan jag inte prata med mina föräldrar om det hela då minsta osäkerhet och tecken på ångest gör att de oroar sig för om jag fått ett till "bakslag" (Jag har under loppet av mitt tillfrisknande fallit tillbaka i Anorexin fler gånger än jag vill minnas), och känslor av hopplöshet och meningslöshet förträngs därav, för att ta andra former med tiden; t.ex. är jag väldigt lättirriterad och gråter lätt. Förutom det har jag de senaste månaderna varit mer skraj för sociala sammanhang och avskyr att stå i centrum, och beroende på om jag har en dålig dag (med extra mycket ångest), kan det vara så att jag vill gråta bara för att någon kollar på mig. Detta har säkerligen något att göra med min dåliga självkänsla. 

Jag drar mig dock från att kontakta hjälp då jag inte känner att jag "mår tillräckligt dåligt" för att kontakta en psykolog, detta gör även att jag inte frågar mina föräldrar om saken då det känns löjligt på något sätt. Sedan är det någon inre destruktiv röst som säger till mig att jag förtjänar att må dåligt vilket också präglar en känsla av jag inte vill må bättre. Min fråga är, trots ovanstående, vad jag ifråga bör göra?

Rop på hjälp

BUP svarar:

Hej!

Tack för din fråga. Det tycks finnas ett komplex med tankar och känslor som hindrar dig både från att känna/erkänna för dig själv att du mår mycket dåligt men också att du förtjänar att må bra/må bättre. Bra att du är medveten om det så att du kan trotsa dessa hindrande tankar och känslor och ändå skicka ett brev till oss. Du behöver prata med andra så de kan påminna dig (när det behövs) om att du visst förtjänar att må bra. Om du börjar i någon samtalsbehandling igen tycker jag du ska försöka undersöka varför du är så "straffande" mot dig själv.

Du skriver att du blev frisk från anorexin i julas. Det är starkt av dig och jag förstår att det inte varit någon enkel och smärtfri resa men du har fortfarande kvar stark ångest, tvångstankar, dålig självkänsla och ökande nedstämdhet. Naturligt vis ska du söka hjälp för de problem du har och nämner.

Jag tycker att du på alla möjliga sätt ska försöka göra livet bra för dig. Att vara fysiskt frisk från anorexia är inte detsamma som att man mår bra utan många problem brukar återstå. Det brukar bli lättare att prata om dem när inte ätstörningen tar all plats. Jag tror du skulle kunna förklara detta för dina föräldrar så de inte blir så oroliga.

Men vart ska du vända dig? Jag tycker du i första hand kan fråga de som behandlat din anorexi. De måste vara vana vid frågeställningen. Annars kan du alltid söka till en ungdomsmottagning, BUP eller en vårdcentral. Dock, åldersgränsen är 18 år för BUP.

Lycka till!!


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta